skip to Main Content
Ett kungligt diplom

Rolf Lundqvist från Enviken fick i november 2019 pris från Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur för sitt arbete med att dokumentera de ristningar i träd som vallkullor gjort.

 Som fotograf och aktiv kultur- och naturvårdare har Rolf tillbringat hela sitt vuxna liv i skogen. Det var på 80-talet som han för första gången kom i kontakt med ristningarna, detta i samband med att han gjorde en urskogsinventering åt Länsstyrelsen Dalarna.
-Det var så spännande när jag fick syn på dem, texter inhuggna i träd, men jag visste inte var det var.

Från Länsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen hade det gått ut en omfattande enkät med förfrågningar om intressanta skogsområden. Ett av de inlämnade tipsen kom från Knuts-Hans Hansson i Lenåsen som hade kunskap om ristningar och tipset gällde Halgonberget i Rättvik. Rolf beslöt sig för att kontakta honom för att få veta mer.
-Knuts-Hasse visade mig fler ristningar som han kände till och berättade om ännu fler. Mitt intresse väcktes. I samband med att Riksantikvarieämbetet och Skogsvårdsstyrelsen startade ett samarbete med projektet Kulturminnesvård i skogsbruket fick jag i uppdrag att under en månad inventera förekomsten av ristningar. Då inventerade jag en kvadratmil stort område där Ore, Boda och Rättviks gamla socknar möts. Att inte ett större område hanns med var för att området visade sig innehålla långt fler ristade träd än väntat och karteringen blev tidskrävande.

Initialer och årtal vanligast
Vi träffar Rolf hemma vid bostaden i Enviksbyn. Han hämtar en träbit med en ristning och en yxa av den typ som vallkullorna använde. Yxan har han fått av Knuts-Hasse men den har någon gång råkat hamna i ett verkstadsgarage och delvis blivit rödmålad, något som Rolf sörjer. Han visar på det som är en ganska typisk ristning.
-Det vanligaste är att den har ett namn eller flera namn i form av tre initialbokstäver där tredje bokstaven är D för dotter och S för son om det skulle vara en man vilket dock är mycket ovanligt. I materialet från Ore är kvinnorna i nästan total majoritet. Dessutom brukar det vara ett årtal inristat. Står det exempelvis A O D är det mycket möjligt att det betyder Anna Olovsdotter.
Kullorna högg in texten med yxan, men kunde också använda yxan till att slå på knivbladet. Tallen har varit favoritträdslaget, man högg även i torrakor och stubbar. I materialet från Ore är den tidigaste dateringen från mitten av 1700-talet men de flesta är daterade under 1800-talet. Den yngsta är från 1905. Det följer med andra ord fäbodbrukets utveckling.

Detaljerad datering
Ibland är dateringen mer precis. Rolf har dokumenterat texter där det står ”SISTA TO(R)SDAGEN OM VÅREN” eller ”SISTA FREDAGEN OM HÖSTEN”.
-Vallningstidens längd reglerades noga av rättviseskäl. Ingen i byn skulle få låta sina djur beta på fäboden längre än någon annan, därför bestämdes betestidens längd på bystämman och buföringen gjordes gemensamt. Vallkullorna bodde på fäboden och stallade djuren över natten. Dagtid drog de runt enligt ett fastställt schema för att hushålla med betet. Man hade ett arealtäckande system, runt hemfäboden fanns oftast sju områden, ett för varje veckodag. Kullorna namngav platser och man markerade också för att hitta hit eller dit.

Lite som Facebook
Då, liksom nu, verkar vallpigorna haft behov av att dela med sig av mera personliga statusuppdateringar. Tre ord som förekommer ofta är ”BRA”, ”LETT” och ”SANT”. Ett ”BRA” betydde att perioden i löten varit god. ”LETT” är motsatsen. I en inhuggning från 1905 står att läsa ”LETT TRE KOR BORTA”. En inhuggning från 1800-talet har namn på fler kullor och sedan orden ”WI MÅR BRA SOM FAN”.

Ett kulturarv i fara
Motiveringen till priset som Rolf erhöll löd ”för hans mångåriga strävan att hävda skogen som kulturlandskap, särskilt för hans enastående arbete med att finna, uppmärksamma och bevara vallkullornas ristningar”. Bevarandet är något som bekymrar Rolf.
-Skogarna i norra och mellersta Sverige är ett av de områden där kulturspår fortfarande finns i nämnvärd utsträckning. Och just Ore socken sticker ut på ett särskilt sätt. Ristningarna berättar om skogar som var befolkade under stor del av året, ett brukat skogslandskap med ett myller av människor och djur. Majoriteten av alla ristade träd är borthuggna men i myrkanter, myrholmar och andra områden som inte varit intressanta för avverkning finns fortfarande en kulturskatt kvar. Genom fornminneslagen skydd är det största hotet idag de naturliga processerna för alla levande organismer – död och nedbrytning. Hur resterna av det gamla kulturlandskapet med sina berättande träd och stubbar bäst skall kunna bevaras är en angelägen fråga som pockar på ett svar.

Texten är tidigare införd i vår tidning Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk nr 3, 2020, läs hela tidningen här

Boktips!
År 2022 gavs boken Fäbodristningar i Dalarna ut där Rolf Lundqvist är en av författarna tillsammans med Lars Bägerfeldt, Torbjörn Kronestedt, Olle Nordkvist, Ulrika Stenbäck samt Stig Welinder. Boken omfattar 323 sidor och är utgiven på Gidlunds förlag, ISBN 978 91 7844 4601

Back To Top