skip to Main Content

Fäboden – kvinnornas rike

Fäbod – ett ord med många associationer. Sjumilaskog, koskällor, urgamla knuttimrade hus, fäbodjäntor, gult fäbodsmör. Fortfarande i min barndom i Härjedalen och Hälsingland gällde regeln att en kvinna aldrig rörde en häst och en man rörde aldrig en ko. Senare har jag förstått att detta är en uråldrig tradition. Fäbodarna var verkligen kvinnornas rike.

Sommaren på vallen
Svantedagen 10 juni var i Järvsö buföringsdag, då djuren flyttade till långfäboden, där kvinnornas uppgift under sommaren var att konservera mjölken. Och många är berättelserna och sägnerna om vad som kunde hända på en fäbod. Historierna om påträngande luffare, som ”skojäntan” måste avvisa är många, och sägnerna om konfrontationer med björnar, där ”skojäntan” ibland tvingades till handgripliga slagsmål är lika talrika. Man känner en rysning när man hör berättelser om möten med det hemlighetsfulla skogsfolket, vittrerna. Unga flickor fick lära sig av gamla kvinnor, att om man hörde en röst från skogen, som ropade ens namn, fick man inte svara JA utan måste svara HÅ! Om man svarade JA, kunde man bli vittertagen.

Kvinnans ställning i fäbodriket
Ju mer man läser om eller på andra sätt tar del av fäbodkulturen, ser man konturerna av ett forntida fäbodrike träda fram. Utformningen av fäbodsystemet varierar i olika trakter. I Järvsö, Färila, Ljusdal, Delsbo hade man tre boplatser: hemgård, hemfäbod som också kallades bodeland och långfäbod. I södra Hälsingland hade man inte bodeland. Ett land i södra Norrland, karakteriserat av knuttimrade hus, fjällkor, tjockmjölk, messmör, tunnbröd, kulning, tron på vittrer och en mycket stark social ställning för kvinnor.

Gräns vid Dalälven
Kommunikationerna gick i öst-västlig riktning, inte nord-sydlig. Dalälven var nordgränsen för feodalismen – alltså det pyramidformade samhällssystem, som placerade en kung högst upp i hierarkin, under honom hertigar, grevar, godsägare och längst ner statare – och för längesen allra allra längst ner trälar. Norr om Dalälven fanns inga grevar eller ekar. Systemet var naturligtvis patriarkalt. Männen hade makten. Men om man bläddrar i Atlas över svensk folkkultur ser man, att norr om Dalälven hade man kvinnliga vallhjon, söder om den manliga. Norr om Dalälven var det kvinnorna som sådde på åkern om våren, söder om var det män. Kvinnornas sociala ställning var norr om Dalälven mycket starkare än söder om. Den romerske författaren Tacitus skrev för nästan tusen år sen i sin bok Germania, att i norr bodde ett folk som sjunkit så djupt att de styrdes av en kvinna, och tusen år senare skrev Adam av Bremen, att norr om svionerna (svearna) bodde amasonerna.

Tre invandringsvågor i förhistorisk tid
Kanske kan den senaste vetenskapen kasta ljus över fäbodarna. Arkeologer och DNA-forskare har kommit fram till att tre betydelsefulla invandringsvågor har format svensk historia. När inlandsisen smält, kom jägarna-samlarna, vars samhälle man tror var jämlikt. För 6 000 år sen kom jordbrukarna, med säd, öl, kor, getter och grisar, ett troligtvis jämlikt socialt system, där kvinnan ägde barnen, där sex var något positivt och lustfyllt och där det förekom nattfrierier. Man hade kvinnliga fruktbarhetsgudar, vanerna. Jordbrukarna kom från Syrien, före araberna, och Turkiet före turkarna. Kanske fäbodarna är en relikt av den här jordbrukskulturen.

Mångkulturell blandning
För omkring 3 900 år sen kom den tredje vågen, stridsyxefolket. De kom österifrån, från Rysslands stäpper. De red på hästar och hade stora hjordar av får, de talade indoeuropeiska språk och hade en patriarkal hederskultur där mannen ägde barnen. De var erövrare och organisatörer och hade manliga åsk- och krigsgudar, asarna. Vi som lever nu är en blandning av alla dessa tre invandrarfolk. Längst i norr existerade också samtidigt finsk-ugrisk-samiska kulturer, långt före renskötselns debut. De är ytterst lite utforskade.

Att fäbodkulturen är en relikt av ett äldre samhällssystem är ganska troligt. Det skulle kunna vara jordbrukarkulturen med de starka kvinnorna. I kulningen finns inslag av orientaliska-gregorianska tongångar. Men finns det också kanske ett eko av jojk? Eller av finska folkvisor? Apropå jämlikhet ska vi komma ihåg, att finsk-ugriska språk inte har tre genus (maskulinum, femininum, neutrum) utan bara ett. På finska finns det bara ett enda ord för både HAN och HON, nämligen HÄN.

Vi skulle behöva forska mycket mer i de här intressanta frågeställningarna.

Cecilia Bruce, Järvsö

 
Buförsla
Getning

Back To Top