skip to Main Content
Stormhatt

I anslutning till fäbodar, finnbosättningar och annan äldre bebyggelse i skogsmarkerna finner man ofta odlade växter, ibland långt efter att husen försvunnit. Vilka är det vanligaste växterna?

Björn Engström, trädgårdsmästare i Klockarnäs, Enviken, har ägnat många år åt att inventera fäbodar i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Västmanland och till viss mån i Jämtland. Ibland på uppdrag men oftast av eget intresse.

– Var jag än befinner mig så inventerar jag, jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag noterar vad som finns, men också det som inte finns. Växter som borde finnas på platsen, och så försöker jag förstå sammanhangen. Jag tittar till exempel efter hundäxing Dactylis glomerata, finns den eller inte? Den växer inte vilt här utan är införd och finns den så är det oftast på bolagsmark.

Ett helt liv med odling
Björn berättar att han lär ha börjat sina egna första planteringar redan som treåring efter att hans far byggt drivbänkar år honom. De första fröna han satte var kålrot, astrar, rädisor och sallad. Idag driver Björn en visningsträdgård på samma gård där han inledde sina odlingsexperiment. I trädgården finns över 4 000 arter vilket Björn menar är lite.
– Under årens lopp har jag odlat drygt 10 000 arter.

Trädgården är öppen för visning en helg i juli varje år och brukar varje år dra uppemot tusen besökare. Övriga tider efter överenskommelse för enskilda eller grupper. För övrigt så tar Björn åt sig uppdrag med beskärning och rådgivning om trädgårdsanläggning.

Libbsticka

Fäbodinventeringen
De växter man hittar på fäbodar sammanfaller till viss del med finnbosättarnas val av växter, liksom de i många stycken hänger ihop kulturhistoriskt menar Björn.
-Många gånger kan man se att en fäbod blivit ett finnboställe eller tvärtom.

De vanligaste fäbodväxterna
Björn listar här de växter som man kan förväntas hitta på fäbodarna. De flesta är odlade men han har också tagit med några vildväxande samt även ett träd.

Libbsticka, Levisticum officinale har stor kulturhistorisk betydelse, särskilt i Rättvik där den alltid skulle finnas utanför dörren för att hålla allt ont borta. Libbstickan anses vara bra för matsmältningen, särskilt då för fet mat. Den är en bra smaksättare och en av ingredienserna i våra vanligaste örtkryddblandningar. Man slängde gärna i en kvist i buljongen, men se upp, smaken kan lätt ta överhand.

Mästerrot, Peucedanum ostruthium smakar lite som libbsticka, den är inte giftig utan går bra att äta. Den är känd som odlad växt i Skåne och Finland redan på 1500-talet och kan ha kommit hit med skogsfinnarna. Traditionen säger att korna skulle få smaka mästerrot innan de släpptes på bete. I Värmland kallas den för ”kobot”.

Såpnejlika, Saponaria officinalis, innehåller, som namnet anger, såpämnen, sapoiner och användes till tvätt. Det är i första hand roten som användes, den sönderdelas och när man sedan häller på hett vatten så får man ett rikligt lödder. Roten används än idag inom museivärlden till tvätt av känsliga textilier. Från Dalarna och uppåt är blommorna dubbla men även enkelblommiga har hittats på två ställen, i Vassbo och i Linghed. Söderöver är blommorna enkla. Växten är känd här sedan medeltid, eventuellt tidigare.

Jakobs stege, Polemonium caeruleum, kallas även blågull. Det finns ingen känd nytta med växten mer än att den är vacker. Kanske det bibliska namnet gav den alibi i den annars så nyttofokuserade fäbodmiljön…

Malört, Artemisia absinthium, användes mot ohyra och för att skydda kläder mot mal men själva växten kan lätt bli lusig. Släktnamnet artemisia syftar på Artemis, som i den romerska mytologien var barnbördens gudinna. Anledningen var att flera artemis-arter i folkmedicin använts som bot vid olika kvinnorelaterade sjukdomar. Artepitetet absinthium kommer av grekiska absinthos med betydelsen beskt men nyttigt, och syftar på den bittra smaken. Malört är vanlig som brännvinskrydda, exempelvis i Absinth.

Åbrodd, Artemisia abrotanum, användes tillsammans med gubbaskägg och salvia i den så kallade kyrkbuketten. Traditionen att kvinnorna tog med sig en kvist eller en hel bukett av väldoftande och vackra blommor till kyrkan har funnits under lång tid. Förmodligen skulle de starka dofterna hindra kvinnorna att somna under predikan, lätt hänt, stunden i kyrkan var ofta den enda timme i veckan som kvinnorna satt stilla utan att ha något arbete för handen. Under budingstiden gick inte vallpigorna i kyrkan men växten var säkerligen lättare att odla på fäboden än hemma då marken här är magrare och mer väldränerad än hemma.

Rosor Jungfruros, alba maxima, pimpinellros (Pimpinell) Rosa spinosissima, flätsros och bondros. Rosen är vacker och doftar gott, hade man den hemma så ville man nog ha den på fäboden också. Troligtvis kom rosen till Dalarna i samband med dalkarlsvandringarna då kullorna tog med den hem från herrskapets trädgårdar eller från de kyrkogårdar där de också tog städsla. På fäboden hittar man inga ädla sorter, det är så kallade bondrosor som förekommer.

Brandgul lilja, Lilium bulbiferum, är mycket vanlig i alla gamla trädgårdar. Ibland kan brandliljan stå som ensam växt i en glänta och vara det enda tecknat på att det funnits bebyggelse. Den sprids med hjälp av bulbiller eller groddknoppar, i de övre bladvecken. Det tar några år från bulbill till blomning.

Saffranslilja, Lilium bulbiferum (ssp. Croceum) var. croceum som liknar brandliljan men har mörkare blad och lite blekare blomma

Rönn, Sorbus aucuparia, är ett välbekant vårdträd som finns på de flesta fäbodar. Rönnen räknades som ett magiskt träd, särskilt då så kallad flygrönn, alltså en rönn som växt i ett annat träd. Möjligtvis har man hämtat idén om magi från mytologins Yggdrasil men då asken inte växer i fäbodbältet lät man istället rönnen få magiska egenskaper.

Stormhatt, Aconitum odlas minst två arter, Stormhatten är en ståtlig gammaldags perenn som överlever det mesta. Namnet kommer av blommans form som liknar en hatt eller hjälm. Det är en av de äldsta perenner som växer i våra trädgårdar. Stormhatten är en mycket giftig växt om man äter den. Alla växtdelar är giftiga och innehåller giftet akonitin som saknar motgift. Gästrikland är den oftast en blå-vit hybrid, i Dalarna oftast helt blå.

Tibast, Daphne mezereum, är en lövfällande buske som blir 1,5 meter hög. Den blommar tidig våren på bar kvist. Blommorna är rosa eller ljuslila, i sällsynta fall vita. Alla delar av tibasten är giftig. Trots detta är den en viktig kulturväxt, av växtens bast kunde man göra rep och snören. Traditionen säger att korna, efter kalvning, skulle ges tre bär för att efterbörden skulle komma ut ordentligt. Det är dock inte något som vi från redaktionens sida rekommenderar.

Toppklocka, Campanula glomerata, är en klassisk torparväxt, tålig och långlivad. Den kallas också för byskvaller då den har en förmåga att sprida sig snabbt – och för mycket.

Rovor av olika sorter och man odlade sorter som var härdiga och övervintrade bra. Dels svedjerovan och sorter som är ett mellanting mellan rova och kålrot t.ex: bjurs- eller vintjärnsrova. Vallpigorna skyndade sig sedan att äta upp den så fort de kom upp på vallen. Om de väntade för länge kunde den gå i blom och roten blev då träig och osmaklig.

Humle, Humulus lupulus, är en vanlig spånadsväxt på fäboden, av den kunde man göra rep, snören och grovt tyg. Av honplantorna kunde man brygga öl.

Blåsuga, Ajuga pyramidalis, finns på så gott som alla fäbodar men odlas inte utan växer vilt. Där man hittar den vet man att marken har hävdats.

Texten har tidigare varit inför i vår tidning Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk nr 2, 2022, läs hela tidningen här

 

 

 

Back To Top