skip to Main Content
Slevar på Bortom Åa, Fågelsjö

I allmogesverige var man praktiskt taget helt beroende av att själva producera alla redskap och föremål man önskade sig. Man var också tvungen att tillverka dem från grunden. Det gjorde att man egentligen behövde förutsäga behovet innan det uppstod. Man samlade således på sig lämpliga slöjdämnen när man stötte på dem i markerna. Då hade man dem till hands när man behövde dem. Det var också viktiga att identifiera hur en viss trädel kunde användas för ett visst ändamål. Ett slöjdämne av självvuxet trä kallas för annkonst, efter ett fornsvenskt ord för redskap, andkoster. De flesta redskap var till stor del konstruerade av trä, så slöjdkunnandet var viktig, och olika träslag skulle användas för olika ändamål.

Ett annat viktigt och användbart slöjdmaterial var björknävern som användes för att skapa en mängd föremål, såsom korgar, skålar, kåsor, kontar och skor. Man kunde också tvinna rep och täta tak med näver. Av gran- eller björkrötter gjorde man rotslöjd av olika slag, främst korgar och ostformar, och av vidjor gjorde man bindslen för djuren.

Björnmossa (olika Polytrichum-arter) bildar täta bestånd som stora kuddar och består av en lång stjälk som gör dem användbara för att göra exempelvis borstar, kvastar och dörrmattor. Men de har också använts som mjuk stoppning i dynor, kuddar och madrasser.

Källa: Fäboden, kulturen och kulturlandskapet, Håkan Tunón och Bolette Bele, CBM:s skriftserie 109

 

 

Back To Top