skip to Main Content
Täpp Lars Arnesson, fäbodbrukare på Arvselens fäbod, Malung

Slår man in ordet ”skinnsömnad” i Googles sökruta är Täpp Lars den första träff som kommer upp. Täpp Lars Arnesson, fäbodbrukare, från den socken som mest av alla förknippas med skinn, nämligen Malung i Dalarna.

Vi träffar Lars hemma i Jägra, någon kilometer norr om centralorten. Lars står vid spisen, vi ska bli bjudna på kålpudding och doften sprider sig i det hemtrevliga köket. Samtidigt som han rör i grytorna berättar han om sin livslånga relation till skinn och sömnad.
– Jag var bara en tvärhand hög när jag började hålla på med skinn, vi barn brukade få leka i verkstaden. Vid fyllda 25 sydde jag min första min första päls. Alla i släkten, så många generationer tillbaka man kan komma, har jobbat med skinn. Alla socknar i Dalarna har varit specialiserade. I Dala Floda och Nås var det kolkörning, i Lima smide och i Äppelbo körde man med foror och handlade med hästar. I Venjan gjorde man laggkärl och i Mora höll man på med urverk och tillverkade möbler. Här i Malung vandrade man runt och beredde skinn mellan oktober och fram till jul. I januari höll man sig hemma för att ta in ved men i februari gav man sig av igen och kom inte hem förrän till vårbruket. Av alla gamla specialiteter som socknarna hade var skinnhantverket det som försvann sist. Det är bara fem år sedan den sista skinnindustrin lade ner sin verksamhet.

Kurser
Upplärd av sin mormor och morfar att sy i skinn och päls för Täpp Lars släktens och Malungs skinntradition in i framtiden. I sin verkstad syr han nu pälsar till Nordens alla folkdräkter. Den som vill kan beställa, men i och med att intresset för själva hantverket har ökat så håller Lars också kurser i skinnsömnad, både i privat regi men också för Malungs folkhögskolas räkning. Kurserna brukar omfatta två dagar och hålls i Lars verkstad men är man en grupp på 8–10 stycken någonstans åker han gärna iväg för att åka och hålla kurs på annan ort.

Dåtidens handväska
Att ge sig på att sy en hel päls det första man gör är kanske lite vanskligt. De flesta föredrar nog att börja med något mindre objekt, som att designa och sy egna skinnvantar eller sy sig en väska, en ”skräppa”.
– Skräpporna användes av fäbodkullorna för att förvara stickningen i, eller lite mjöl och salt att locka djuren med när de gick vall i skogen om sommaren. Skräpporna syddes enkelt av överblivet skinn eller tyg och dekorerades bara i undantagsfall.

Lars tar fram och visar några väskor som han sytt.
– Jag har dekorerat och namngett var och en av dessa skräppor som en hyllning till alla starka kvinnor som arbetat och slitit på fäbodar och sätrar.

Till varje skräppa hör en nedskriven berättelse. Vi läser till exempel om ”Gubbola Ellen som vid tolv års ålder flyttade ensam till fäboden tidigt om våren sedan hennes mor gått bort och vinterns hö var slut. Den enda hjälp hon fick var av Storbäck Kersti som skulle kontrollera att Ellen tvättade smöret riktigt noga för att det skulle hålla vintern igenom. På skolavslutningsdagen sprang lilla Ellen de två milen ner till byn för att hinna vara med på examen”.

Val av skinn och beredning
När det gäller att arbeta i skinn är kvaliteten det avgörande, säger Lars. Och det som styr valet av kvalitet är slutprodukten. Vad den skall användas till.
– Skall man till exempel tillverka en skräppa kan det duga gott att gå på loppis och köpa en gammal skinnjacka och klippa bitar av. Så gjorde man förr, man tog tillvara allt. Ska man sy sig ett par tofflor kan man rentav köpa sittunderlag i fårskinn från Biltema, funkar hur bra som helst och kommer aldrig att gå sönder.

En fråga som ofta ställs är om det spelar någon roll vilken metod som använts vid garvning och beredning.
– De vanligaste sätten är med någon form av kemikalier, som krom och alun. Alun går helt bort, alun äter upp skinnet över tid. När det gäller krom så handlar det främst om var, i vilket land, skinnet beretts. Ur miljöaspekt är det viktigt att man använder sig av ett slutet system så att kromet återanvänds. Det skiljer sig mellan länder, så det får man hålla koll på. Sedan finns flera varianter av så kallad naturgarvning med fett, bark från mimosa, urin och så vidare. Det går en hel del mode i detta.

Skinn som skadats då det garvats med alun

Vi pratar val av symaskin och Lars rekommenderar de gamla maskinerna som bara har raksöm och där nålen går rakt ner i ett hål. Undvik därför sicksack-maskiner. De vanliga, nyare, hushållsmaskinerna brukar vara för klena och håller inte. Kom ihåg att ju fler finesser, ju fler saker som kan gå sönder. Att lägga något av teflon, eller frystejp under pressarfoten kan göra att skinnet glider lättare.

Arvselens fäbod
Sommartid lägger Lars sömnaden åt sidan och buför sina kor till Arvselen, en fäbod som funnits i släkten sedan generationer. När han återtog fäbodbruket 1994 hade vallen stått tom sedan fler decennier. Själva buföringen går genom Malungs centrala delar och det ingår alltid ett stopp vid äldreboendet, något som sprider stor glädje bland seniorerna.
-Det är många som gråter när vi kommer, berättar Lars, de blir så lyckliga. Och jag gör det här för att jag vill ge tillbaka all den glädje jag fått av den äldre generationen. Jag vill se ljuset i deras ögon när de hör bjällror och känner doften av solvarm ko. Jag vill betala med en ljusglimt och en stunds glädje för all den kunskap jag fått av tidigare generationer.

Fäboden är också platsen där Malungs folkhögskola förlägger sina kurser i fäbodbruk med Lars som ledare

En mångsysslare
Lars är en man med många färger på paletten och har hunnit sätta sina avtryck i Dalarnas kulturliv. Han har bland annat gått på Calle Flygares teaterskola och spelat rollen som kurbitsmålaren i Himlaspelet, arbetat som museivärd på Skansen, medverkat i flera filminspelningar, skrivit ett flertal böcker, bidragit med verk till Liljevalsch konstutställning bara för att nämna något. Listan kan göras längre. Ett av de senaste projekten var att tillsammans med Anna Karin Jobs Arnberg och Johanna Runbäck anordna ett spektakulärt luciatåg, Lussibrud, med historiska rötter. Dalarnas Lussibrud nominerades i februari till Årets Folkmusik i Dalecarlia Music Awards. År 2012 tilldelades Lars Malungs kulturpris med motiveringen: Genom stort kunnande och engagemang sprider han kunskap om bygdens historia och med sitt nyskapande utifrån traditionen sätter han Malun-Sälens kommun på kartan. Han visar att det går att leva på landsbygden på 2000-talet med en fot i det gamla fäbodlivet och en i det moderna samhällets mode och kultur.

Texten är tidigare publicerad i vår tidning Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk nr 1, 2023. Läs hela tidningen här

 

 

Back To Top