skip to Main Content

Trettio års tvärvetenskaplig forskning ger en spännande historisk bild av skogsbönderna i norra Värmland. Skogsbonden var förändringsbenägen, snabb till marknadsanpassning och med näsa för vad som var kommersiellt gångbart.

Eva Svensson som är professor i risk- och miljöstudier vid universitetet i Karlstad är en av de forskare som deltagit i arbetet. Gruppen har främst koncentrerat sig på norra Klarälvsdalen men mönstret går igen även i andra skogsbygder. Fornlämningarna i skogen vittnar om att människor här har bedrivit ett omfattande utmarksbruk som en viktig del i en innovativ och flexibel agrar ekonomi, och att mycket av utmarksproduktionen var avsedd för handel.

Resurskolonisation
Forskarna kunde konstatera att framförallt under århundradena efter Kristi födelse, tilltog koloniseringen av skogsbygder för etablering av jordbruksbesättningar där säter och fäbod var en viktig del.

– Det här mönstret är inget unikt för norra Klarälvsdalen, förklarar Eva, man ser det exempelvis i Jämtland och i alla skogsbygder. Framförallt verkar sträckan mellan Trondheim och Sundsvall, där E14 nu går, varit ett innovationsområde för resurskolonisation. Därifrån spred det sig både norröver och söder ut.

Mångsyssleri
Ett vanligt scenario bland dagens småbrukare är att familjens inkomst säkras genom jobb på olika håll beroende på säsong. Samma sak gällde då. Skogsbönderna ser ut att ha varit mångsysslare som spridit riskerna ifall någon verksamhet skulle slå fel. Förutom jordbruk, inklusive fäboddrift, producerade man järn ur myrmalm, jagade älg i fångstgropar och mycket annat. Ett samhälle vi idag skulle kalla resilient. För att kunna klara av ett så komplext och krävande ekonomiskt system byggde man upp arbetslag som rymde olika kunskaper och kompetenser. Kvinnornas mer framträdande roll i verksamheter utanför själva gården var ytterligare ett sätt att öka antalet händer i arbete. Särskilt viktiga var kvinnorna för fäboddriften, vilken i stor utsträckning var kvinnodriven.

Marknadsanpassning
Vad som drev på skogskolonisationen var jakten på lukrativa varor som efterfrågades av landets elit. Överhuvudtaget verkar skogsbonden ha varit extremt känslig för vad marknaden efterfrågade. Lönade det sig bättre att sälja älghorn och björnskinn än att ägna sig åt boskapsskötsel drog man ner på jordbruket och om efterfrågan på dessa produkter sjönk så utökades jordbruksdelen. Under vikingatiden, från cirka 800 år e Kr., ökade antalet platser där man framställde järn ur myrmalm och kolningsgropar. Beräkningar av produktions- respektive konsumtionsvolymer för norra Värmland visar att det har varit fråga om en produktion av järn som långt överskred de lokala behoven, och att det alltså handlade om produktion för avsalu. Detta sammanfaller väl med vikingatidens plundrings- och handelsresor där vapen behövdes, men också att bebyggelsen ökade och städer började anläggas. Det behövdes mer båtar, årder, svärd och handelsvaror av både lyx- och vardagskaraktär. De skogliga utmarkerna stod för mycket av produktionen av de varor som efterfrågades; järn, tjära, brynen, täljstensgrytor, timmer, älghorn, bäverskinn, pälsverk med mera.

Senmedeltid
Under 1300-tal och 1400-tal, börjar aktiviteten på sätrar och fäbodar att öka. Under tidig modern tid, framför allt från 1600-talet, sker ett kraftigt ökat fäbodbruk. Det är uppenbart att man nu har mycket mer boskap på bete än tidigare. Denna ökning kan troligen sättas i samband med växande produktion av mejerivaror, och att man börjar sälja boskap till Bergslagen, så kallade oxdrifter. Forskarna menar att det finns mycket att lära från historien inför framtiden.

– När det gäller sätrar och fäbodar är nog det viktigaste resultatet i det avseendet att dessa har fungerat som en flexibel resurs i de lokala ekonomierna. Ibland användes fäboden till det ena och ibland till något annat. Den har alltid varit ett levande kulturarv som förändrats utifrån de behov som finns. Få saker är så adaptiva som fäbodar.

En fylligare redovisning av resultaten från norra Värmland kommer publiceras i Värmlands Museums årsbok, Värmland Förr och Nu. Artikeln är skriven av Eva Svensson, Susanne Pettersson, Stefan Nilsson & Annie Johansson och har titeln Från resurskolonisation till regional arbetsdelning. En kort summering av 30 års tvärvetenskaplig forskning om de värmländska skogsbönderna

 


Värmland. Jösse härad. Klyvning av sveg, band till gärdesgård. Foto Nils Keyland.
Väggslåning av råg i Bjurbäcken, Mangskogs socken, Jösse härad i Värmland. Foto Nils Keyland

”Kulturarvisering”- en fara?
Som vi sett har fäbodbruket varit i ständig förändring men målen med brukandet har alltid varit av rent praktisk natur. Odlade man till exempel gråärtor var det inte i syfte att bevara en gammal kulturväxt utan därför att man visste att den var tålig. Vallpigorna gick inte heller omkring i skogen och gladdes åt att de var traditionsbärare. Idag har vissa aspekter av det förflutna valts ut eftersom de uppfattas som viktiga och angelägna att bevara. Denna kulturarvsprocess, eller kulturarvisering, definierades av Rodney Harrison i Heritage: Critical approaches 2013 som en process ”i vilken föremål och platser omvandlas från bruksföremål till utställnings- och uppvisningsobjekt”. Bevarandet är bra men får i sig inte bli ett hinder för framtidens fäbodbruk. Då har man så att säga bitit sig själv i svansen. Förr uppfördes exempelvis nya fäbodar hela tiden, därför att de behövdes för att bedriva utmarksbruk. Idag säger regelverket att man inte kan få fäbodersättning vid en ny fäbod om det inte funnits en fäbod där tidigare.

Texten är tidigare publicerad i vår tidning Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk nr 1, 2022, läs hela tidningen här

Back To Top