skip to Main Content
Anna-Karin kardar ull

Det var en gång en gubbe …

Han arbetade i skogen, högg ved och svedde hank, medan gumman satt hemma och spann, lagade mat och skötte om huset. På det viset gick den ena dagen efter den andra. Men gubben knotade över att han alltjämt fick släpa och träla hela dagen för att försörja familjen, medan gumman satt hemma, kokade välling och åt och hade goda dagar.
Gumman påtalade minsann att det var fullt upp med arbete även hemma, och att gubben skulle ha klent med både kläder och mat om hon inte såg till huset. Men gubben ville inte alls höra på det örat, han fick minsann dra hela lasset själv mente han.
En dag då de grälade mer än vanligt om saken sa gumman: Nå väl! I morgon gör vi arbetsbyte, jag går i skogen och sveder hank och du blir hemma och sköter mina sysslor!

Så börjar folksagan om gubben och gumman som bytte arbetssysslor. Och vi vet alla hur den slutade, med att gubben inte klarade kvinnans sysslor och att han aldrig mer klagade. Men så enkelt var det inte, gränserna mellan manliga och kvinnliga kunskapsområden var mera flytande än vad sagan berättar. Inte minst fick fäbodkullorna eller kvinnorna på gårdarna ta ett mycket stort ansvar över olika göromål när männen hade långväga arbete med skogen eller flottningen.

Textil produktion
Det kvinnliga arbetsåret var planerat utifrån vad naturen och djuren kunde bidra med, där varje sekund togs till vara vid rätt tid och på rätt plats. Det var kvinnorna som hade huvudansvaret för den textila produktionen, från odling och bearbetning av lin och hampa fram till spånad, vävning och sömnadsarbete. All framställning av textil, och i synnerhet vävnader, var tidskrävande eftersom alla moment genomfördes för hand. Ull, lin och bomull skulle spinnas och tvinnas, garnet skulle färgas och varpas, vävstolen skulle inredas för en vävteknik innan det till slut var dags att väva. Vävningen pågick under hela våren och skulle vara avslutad till pingst.

I självhushållningens samhälle skulle kvinnorna förfärdiga textilier och kläder till hela hushållet, och de visste att ta tillvara varje ledig minut. I vissa socknar där småskaligt jord- och skogsbruk var den huvudsakliga näringsinkomsten utvecklades olika slöjd- och hantverksgrenar, däribland vävning, som gav en betydande biinkomst till hushållet. På vissa orter fanns det väverskor som var drivna i mer avancerade vävtekniker medan de flesta kvinnorna vävde nyttovävar som användes till kläder och inredning.

En bondgårds textilinnehav varierades efter gårdens inkomst. I de välbeställda allmogehemmen gavs förutsättningar med både tid och pengar att framställa praktfulla textilier. För kvinnan blev den textila framställningen ett sätt att bidra till bostadens förmögenhet. Att inför bröllopet förbereda sig genom att tillverka en rik textil utstyrsel som fördes med som hemgift i äktenskapet blev ett sätt att balansera mannens jordegendom.

Ullens värde
I stort sett varje gård höll sig också med får, som skulle klippas fyra gånger om året. Man hade en typ av får och man sorterade ullen efter vad den skulle användas till. Man sparade på ull tills man hade tillräckligt för att få ihop till att spinna till det som ullen var ämnat till. Behovet av vantar och sockor var stort och för att kunna sticka ett par sockor krävdes får som skulle klippas vid rätt tidpunkt. För att lättare karda och spinna ullen behövdes värme. Därför var denna sysselsättning ett kvällsarbete året runt när man hade eld i spisen. Ullen spanns och stickades otvättad. Stickningen fick en större fasthet och jämnhet med den otvättade ullen och eftersom man alltid hade stickningen med sig överallt smutsades den ändå ned under arbetets gång. Det färdigstickade plagget filtades ihop och blev mjukare om ullen tvättades efteråt. Var ullen mycket smutsig kunde man tvätta ulltapparna försiktigt före spinningen.

Vallflicka i skogsparti, Johan Tirén

Alltid något för händer
Stickningen som exempel krävde inga stora och dyrbara redskap och den kunde utföras både inomhus och utomhus. Det fanns kvinnor som kunde gå och sticka samtidigt eller sitta och spinna i mörka kök utan belysning så fort de fick lite tid över. I budar skulle man krusa och sticka sockor. I fäboden skulle man krusa, dvs mönstra, och sticka sockor. Citatet vittnar om att kvinnans arbete ständigt var närvarande, man skulle alltid ha ett handarbete på gång och aldrig vara sysslolös. De flesta flickor lärde sig att sticka genom tradering. Lagom ålder att börja var vid 10 års ålder och det ingick i uppfostran att lära sig tekniken. Under inlärningsprocessen fick flickorna börja med två stickor. De stickade då långa remsor, ”kattrumpôr”, som ”inte användes till någonting”. Så småningom övergick man till fem stickor, ”en sôckstickgång”, och då lärde sig flickorna tvåändsticka strumpor, vantar och tröjor.

Tvåändsstickning är en teknik som stickas med två trådar samtidigt, dvs med två garnändar, som vanligtvis kommer från ett och samma nystan. Man stickar varannan maska med den ena änden och den andra maskan med den andra. Den här tekniken är mycket vanlig i Dalarna och har stickats under århundranden. Vid fäboden bestod handarbetet mestadels av stickning. Arbetet var lätt att föra med sig och man stickade vart man än gick. Nystanet hade man i kjolsäcken,”kjortilsätjen”, eller under armen. Garnet drog man fram och gjorde sedan en snara runt nystanet.

Sticka skulle man jämt, man fick aldrig vara sysslolös. Var man gick skulle man ha en stickning i händerna, helst även på vägen till fäboden. Men vägen dit var stenig, så det var inte så gott. Även på fäboden skulle man sticka. Särskilt om det var regnväder och om man gick vall med korna. Det var mest strumpor och vantar som stickades, men det var också vanligt med livtröjärmar. Pernils Anna född 1856 i Dala-Floda

Andra textila sysslor vid fäboden kunde vara att brodera. En uppteckning från Leksand berättar om en kvinna som var ute i skogen och vallade djuren. Under middagsvilan satt hon så inne i sin stuga och broderade på ett krushalskläde. Plötsligt såg hon att en björn anföll en av korna. Hon sprang ut och skrämde i väg björnen genom att slå sin yxa mot en stubbe, men det var tyvärr för sent och kon dog. För alltid kom sageskvinnan att förknippa sitt krushalskläde med den otäcka händelsen vid fäboden.

Vallkulla med bandgrind, Carl Larsson

 Bandgrindar
Band av olika slag var oumbärliga föremål. De användes både för att hålla ihop, knyta om och bära i, men också som utsmyckning i både kvinno-, mans- och barndräkter. Att väva band i bandgrind, är uteslutande den mest frekventa teknik som vi ser i Dalarna. Bandgrindar blev en mycket vanlig fästmansgåva och vi känner till den som gåva från 1700-talet och framåt. I Sverige är Hälsingland det län som är mest kända för sina vackra bandgrindar då de är utsmyckade med olika ornament och målade i flera färger. Bandgrinden är ett enkelt och praktiskt verktyg som är lätt att ta med till exempel på fäboden. Banden, användes förr allmänt som hårband, hängslen, bälten, skoband, bärselar och brudtömmar. De strumpeband som kvinnorna förr lindade om strumporna under kjolarna och strax under knäna var bandvävda. Till folkdräkterna hör också en mängd bandvävda band.

Sammanfattningsvis kan man säga att händerna aldrig skulle vila. Mellan mjölkning och djurhållning skulle det handarbetas. Familjens textila produktion var avhängd kvinnans skicklighet i olika tekniker och det textila arbetsåret hade sina givna perioder av olika slöjdframställning.

Anna Karin Jobs Arnberg
Antikvarie, Dalarnas Museum

Texten är tidigare publicerad i vår tidning Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk, nr 1, 2023

 

Back To Top