skip to Main Content
Tre män tvinnar metrev och flätar näverkorgar

Förbundet svensk fäbodkultur ingår i en grupp, programrådet, som av regeringen fått i uppdrag att verka för Sveriges genomförande av artiklarna 8j och 10c i konventionen om biologisk mångfald. Dessa två artiklar handlar om traditionell kunskap och hållbart sedvanebruk och hur det hänger ihop med biologisk mångfald.

Sverige undertecknade konventionen, CBD, redan 1992 och införlivade konventionens mål i sitt miljömålsarbete år 1997. Men arbetet har väl gått lite sisådär. Framför allt så har det gått sakta.  Men år 2021 utsågs Sametinget som fokalpunkt med samordningsansvar i nära samarbete med CBM och arbetet tog fart. Den programrådsgrupp där FSF ingår bildades och består av representanter från en mängd olika organisationer. Gruppen har till dags dato träffats tre gånger.

Uppdraget för programrådet har av arbetsgruppen preciserats på följande sätt:

Syftet är att fungera som rådgivande organ, ömsesidig informationskanal, forum för dialog mellan målgrupperna samt så långt möjligt agera med remissfunktion både nationellt och internationellt.

Målen är att:

  • öka kunskaperna om Sveriges åtaganden enligt artiklarna 8(j) och 10(c) samt AICHI-mål 18. (Det senare handlar om efterföljande åtaganden efter diskussioner i FN-arbetet)
  • förankra och utveckla långsiktigt införlivande av arbetet med traditionell kunskap och sedvanebruk i organisationerna.
  • öka kunskapen och synliggöra vilken traditionell kunskap och vilket sedvanebruk som finns i Sverige idag, och vad som krävs för att upprätthålla det.
  • utveckla verktyg och processer för att genomföra uppdraget.

För fäbodförbundets räkning deltar Ingela Kåreskog med ordförande Peter Helander som ersättare. Ingela tycker att arbetet känns meningsfullt och viktigt:

”Programrådet innebär en möjlighet till ökade kontaktytor mellan myndigheter och oss traditionella kunskapsbärare. Genom dessa möten ökar vi förståelsen om att bevara traditionell kunskap och sedvanebruk, men också betydelsen av att utveckla och implementera dem i vårt samhälle och inte minst hos myndigheterna. Vi behöver även nå ut till politiker och i media. Den hotande klimatkrisen och krig i vår närhet påverkar våra liv, och då behöver vi än mer våra traditionella kunskaper. Elpriser, varor som inte kommer fram är några exempel som gör att vi behöver ta vara på våra traditionella kunskaper och stötta och sprida kunskapshöjande insatser. Förbundets ansökan till Unesco är ett led i detta arbete och som stärker oss i vårt fortsatt viktiga arbete”.

Flickor dansar ”skäggiloppa”

Traditionell kunskap och urfolkskunskap
Termerna beskriver folklig praktisk kunskap som förs vidare från generation till generation. Den är stadd i ständig förändring som en anpassning till den omgivande situationen. Man använder ofta termer som traditionell ekologisk kunskap, handlingsburen kunskap och erfarenhetsbaserad kunskap samt vad gäller urfolk även urfolkskunskap. Den definition som har fått mest genomslag är formulerad av den kanadensiska professorn Fikret Berkes: En sammanlagd mängd kunskaper, sedvänjor och föreställningar som uppkommer genom adaptiva processer och som förs vidare kulturellt mellan generationer, och som handlar om förhållandet mellan levande varelser (inklusive människor), mellan var och en och i relation till det levande landskapet.

CBD beskriver traditionell kunskap, innovationer och sedvänjor som: Traditionell kunskap handlar om kunskap, innovation och sedvänjor hos urfolk och lokala samhällen runt om i världen. Traditionell kunskap har utvecklats från erfarenheter som vunnits under sekler och anpassats till den lokala kulturen och miljön, och den förs vidare muntligt från generation till generation. Den brukar vara kollektivt ägd och ha formen av berättelser, sånger, folklore, ordspråk, kulturell värdegrund, trosuppfattningar, ritualer, lokala regler, lokalt språk, och metoder för naturbruk, inklusive utvecklingen av lantsorter och lantraser. Ibland beskrivs den som en muntlig tradition eftersom den har förts vidare över millennier genom utövande, sånger, danser, målningar, hantverk, berättande och andra uttryckssätt. Traditionell kunskap är framförallt praktisk till sin natur, särskilt inom områden som jordbruk, fiske, hälsa, trädgårdsskötsel, skogsbruk och förvaltning av natur i allmänhet.

Artikel 10c
Artikeln handlar om att möjliggöra traditionell mark- och resursanvändning för att dels säkerställa lokalsamhällets försörjning, dels att lokalt långsiktigt förvalta resurserna. Många traditionella markanvändningssystem bidrar till att bevara en viss biologisk mångfald, exempelvis traditionell ängsskötsel, hamling av träd, utmarksbete, renskötsel, fäbodbruk, skärgårdsjordbruk, jakt och småskaligt fiske där man utgår från traditionella metoder. Alla dessa är exempel på sedvanligt nyttjande i enlighet med artikel 10c.

Artikel 8j
Den övergripande rubriken för artikel 8 är in situ-bevarande av biologisk mångfald.  ”In situ” betyder i sin rätta miljö, alltså där den har uppkommit och utvecklats.  Detta till skillnad från ”ex situ” som inkluderar bevarande i djurparker och botaniska trädgårdar. Artikeln fokuserar mycket på delaktighetsprocesser och hur man på̊ ett praktiskt sätt inkluderar lokalsamhället i bevarande och förvaltande av landskapet och biologiska resurser på ett etiskt, jämlikt och rättvist sätt. Inom konventionen har det utvecklats en mängd olika riktlinjer som ska hjälpa staterna att genomföra dessa intentioner på nationell nivå, men inga av dessa tillämpas i nuläget i Sverige. Utgår man från CBD:s arbetsprogram för nationellt genomförande av artikel 8j så bör detta tolkas som att småskaliga, icke-industriella, lokala naturresursanvändare ska involveras i planering och beslut som sannolikt kommer att påverka deras lokalmiljö och naturbruk.

What´s in it for us?
Allt detta prat om artiklarna hit och dit kan naturligtvis kännas oerhört teoretiskt och långt borta från vår verklighet på fäbodvallen. Men intressant för oss är att CBD omfattar frågor som rör brukande, bevarande och utveckling av traditionella kunskaper som innehas av bland annat fäbodbrukare, samer och andra lokala grupper. Konventionen slår fast att de stater som undertecknat den skall respektera och bevara traditionell kunskap som gynnar den biologiska mångfalden. Hit räknas vår kunskap, fäbodbrukarnas traditionella sedvänjor. Den enskilde fäbodbrukaren har därför en viktig roll i bevarandet och förvaltandet av biologisk mångfald. Vår delaktighet kommer också att få än mer tyngd i och med att den svenska regeringen nu nominerat oss till Unescos lista över immaterielle kulturarv.

Texten är publicerad i tidningen Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk nr 2 2023, läs hela tidningen här

Back To Top