skip to Main Content
Bi, en viktig pollinerare

I Sverige har vi idag ca 62 500 arter, en tredjedel av dem, cirka 20 000 arter, hittar vi inom odlingslandskapet, varav de flesta i ängs- och naturbetesmarkerna. Mer är 2 000 arter är mer eller mindre utrotningshotade, flera är på gränsen att försvinna och somliga har redan dött ut i vårt land.


Våra naturbetesmarker tillhör de artrikaste i landet, genom tusentals år av hävd av människa och främst betesdjur har denna artrikedom skapats. I dag återstår mindre än tio procent av den typen av mark, på grund av ändrade förhållanden i jordbruket mot ett mer lönsamt och storskaligt brukande med nedläggning av många gårdar, samt mer importerade produkter.

Akut hot mot pollinerare
Gröna och friska naturbetesmarker har visat sig också vara viktiga på att binda kol, nästan lika mycket som skogen. Men dessa marker är också viktiga för reproduktion av pollinerare, framförallt då det sker en oroväckande minskning av både humlor och bin, idag är flera arter av dessa akut hotade. Av åkerarealen har en yta stor som Härjedalen förlorats, 80 procent igenskogad och 20 procent till infrastruktur.
Av många blommande växter som var tämligen vanliga för 60 år sedan, har på vissa ställen mer än 75 procent försvunnit. Vissa arter har helt försvunnit från somliga socknar och till och med från hela landskap.

Många av växterna är små och känsliga arter som måste ha låg vegetation för att klara sig, när hävden upphör och andra högväxande arter tar vid försvinner dessa på sikt.
En del arter gynnas även av djurens tramp för att spridas och få möjlighet att gro. Med välslåttade marker som sedan under hösten betades gynnades även många svampar.

Att spana efter på välhävdade marker
De flesta fäbodarna, finntorpen och småjordbruken som var värdefulla i skogslandskapet för tusentals arter har försvunnit, baa en liten spillra finns kvar. Där kan man på vissa gårdar och fäbodar fortfarande finna ett flertal av dessa rara växter, insekter och ängssvampar.
I det storskaliga jordbruket finns det tyvärr inte många naturliga ängar och naturbetesmarker kvar. Några arter som är intressanta att spana efter på välhävdade ängsmarker är bland annat månlåsbräken, den kommer redan under maj och början i juni. Andra arter som kommer i början av juni, och även tidigare i maj, är smultron och blåsuga. I mitten av juni kan man kanske få glädjas åt orkidén nattviol, med en underbart härlig doft under kvällningen i blomsterängen eller hagmarkerna.

Har ni någon fin äng eller välbetad naturbetesmark så ut och spana efter månlåsbräken, den är en bra indikator på fina marker och finns den kan det finnas flera ovanliga arter. Månlåsbräken var betydligt vanligare förr, men hör idag till de som är rödlistade.
Alla arter ska ha en gynnsam bevarandestatus enligt Naturvårdsverket, men har dom det????

Stefan Olander

Texten har varit införd i vår tidning Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk nr 2 2020, läs hela tidningen här

Back To Top