skip to Main Content
Skogsrået besöker en kolare i skogen. Ur ”Svenska folksägner” Herman Hofberg 1882

Vittra, troll och skogsrå – en del av det immateriella kulturarvet
Dessa väsen påverkade arbetade på fäbodarna och i den här artikeln ska vi zooma in på fäbodkvinnornas egna berättelser om skrömt som både skrämt och hjälpt dem – berättelser som är en del av det immateriella kulturarvet.

Det vi kallar ”folktro” existerade länge sida vid sida med den kristna religiositeten. Äldre föreställningar om övernaturliga väsen lämnades inte bara för att man med hög röst läste trosbekännelsen i kyrkan och levde med en djup gudsfruktan. De väsen som vi oftast ser i nedteckningar om och kring fäbodbruket var, och kanske ännu är, trollen, vittrorna, skogsrået och kanske en och annan gråtomte.

Troll
Tron på troll är äldre än kristendomen i Sverige. I nordisk mytologi finner man sägner som berättar att både Oden och Tor jagade troll genom skogarna. Trollen troddes leva i skogarna kring fäbodarna med sina boningar i bergen. De var mest aktiva på nätterna och de drogs mot det som glimmar. I nedteckningar från Gagnef berättas det att trollen var osynliga för de flesta, men om man var född exakt vid midnatt begåvades man med varseblivning och kunde då förnimma och till och med se trollen. Troll troddes vara både onda och goda, beroende på hur människorna vårdade relationen till dem.

Brittas berättelse
Vi känner väl till sägnen om Trollbröllopet i Äppelbo socken i vilken en kulla rövades bort av trollen som gemål åt en troll-yngling. Men trollen var en gång inte bara sagor och sägner, utan högst närvarande i människors liv och arbete. Britta Andersdotter i Berg, Torsåkers socken i Gästrikland, berättar en sägen om gubben Thyr och bergatrollen som rövade bort hans dotter som gick vall på fäboden. Thyr trodde själv inte på troll, utan skrattade mest åt dessa vidskepliga berättelser. Han tog med sig några karlar upp i skogen för att leta efter den vilseförda:

”Tjärnen lågo där nu tyst. Svart och hemlighetsfull liksom berget som den återspeglade. Plötsligt bröts den djupa tystnaden. Oförberett och skrämmande som ett åskslag skallrade plötsligt ett rop från berget bakom dem ”SKRATTA NU Å THYR” och genast svarade en röst som ett eko från det andra berget. Då slocknade hoppet hos männen och skrämda flydde de ner till byn. Där fick prästen höra om den bergtagna och han såg till att föra kyrkklockan till skogarna kring tjärnen Åglappen. När klockan så slutligen dundrade över vattnet, återfanns Thyrs dotter, gråtandes, på fäbodstigen. Legenden säger att Thyr aldrig mer kunde skratta efter denna händelse.”

Vittror
De underjordiska, i Nordsverige kallade vittror eller landa, var små väsen som bodde under jord, en sägen även den äldre än kristendomen. Mytologier om de underjordiska återfinns i många delar av det norra halvklotet, då särskilt norr om Alperna i den germanska, keltiska, slaviska och finsk-urgiska folktron. Vittrorna, de underjordiska, var oftast osynliga, men man kunde ibland skymta dem i ögonvrån. Vitterfolket tillhörde vallskogarna och även de höll boskap. Det finns många nedteckningar som vittnar om hur denna tro påverkade vallkullorna och djuren, exempelvis i samtida nedteckningar som denna, även den från Torsåkers socken i Gästrikland, nedtecknad i mitten av 1900-talet.

”Det hände en morgon, att fäbodjäntan följt korna i vall och hon stannade till vid ett smultronställe. Hon reste sig hastigt upp och såg något grått och otydligt skymta och försvinna i buskarna. Hon visste väl vad det var, men aktade sig noga för att låtsa därom. Människornas vägar fick ej ha någon förbindelse med de stråk där vittrunä och tröllen drogo fram. Om deras vägar, av en eller annan orsak korsades, var inte olyckan långt borta…”

Annas möte
Vidare kan man läsa i nedteckningen om säterjäntan Anna Bromans möte med vittrorna nära ett vattenfall:
Just som hon kom fram till fallet, måste hon stanna käpprak i skogsbrynet och bara titta på den vilt främmande åsynen framför. Över det öppna området skumpade en kreatursflock fram uppåt åsen. Inuti flocken gingo vallkullor som lockade KOU KOU KOU och efter sprungo små skällande hundar. Det sällsamma var att allesammans voro gråa, även korna, samt att både vallkullor och kor voro småväxta. De tycktes ha endast halv naturlig storlek. Häpet stirrande på uppenbarelsen stod hon tyst och stilla hela tiden medan de ”runno över fallet och smullto in i skogen ovanför”. Hon visste att dessa väsen vattnade sina djur här och välbetänkt flyttade hon sig ur deras väg.

Skogsrå
Skogsrået, eller rånda, randa, huldran, råhanna och besta, som hon ibland kallas, är på vissa ställen samhörande med vittrorna, medan hon på andra ställen är ett ensamväsen. Själva ordet ”skogsrå” betyder ”hon som råder över skogen”. Skogsrået har beskrivits som en vacker kvinna, liten till växten. Det märkvärdiga var, att hon var endast som skalet av en människa. Endast en framsida. Då hon vände sig om, var hon som ett baktråg på ryggen: ihålig och tom. Ja, hennes baksida har beskrivits som ett ruttet träd eller som ett avgrundssvart hål. I vissa beskrivningar har hon också en svans som sticker ut under kjolen. Skogsrået blev ofta beskyllt för att ha rövat bort djur och barn, men om man höll sig väl med henne kunde hon också vara till hjälp för fäbodkvinnorna.
Från Boda socken finns en nedteckning som berättar om vallkullan Britta som blev varnad av skogsrået. Britta hade slumrat till vid messmörskoket och hon hörde då en skarp röst som sa ”Britta, Britta, misugryta sjud opp!” Britta for upp och kunde då rädda messmörskoket men för säkerhets skull sa hon ”Tvi, för allt ont!”

Råndans sång
Skogsrået hade sina egna djur och hon buförde redan i februari. En nedteckning från Nås berättar också om råndan som ett vallande väsen:
”Råndan levdde långt inne i skogarna sitt ensliga liv, strövande omkring med sin hjord. När allmogens kor blevo oroliga och rädda, var det Råndan som gick ibland dem. Vid valljäntans ankomst till sovholen, syntes ofta eld uppgjord och detta hade Råndan gjort. Hon brukade komma med sina kreatur lallande och sjungande.”

Kanske sjöng hon en vallåt som Anna Blomqvist i Moje har lärt sig av fäbodkullan Kristi Granat vilken vallade djur på samma fäbod. Kristi har berättat att hon hört råndan sjunga den för sina djur – en vallåt som alltid fungerade extra bra när korna skulle kallas hem.

Ritualer
För att skydda djuren och hålla sig väl med det okända, fanns en mängd ritualer. Från Sollerön finns denna nedteckning:
”Kreaturen sökte man skydda för osynliga väsen genom tibast och vänderot som bands vid kreaturen när de gingo ute på bete. Inomhus skyddades de med stål, kanske en kniv eller dylikt över dörren, kvicksilver som borrats ned i tröskeln, en slant på hörnstenen under vardera knuten i fähuset och så vidare.
Innan korna släpptes på skogen, genomfördes ibland ritualer som skulle skydda kreaturen från skrömt i skogen. Bland annat ristades så kallade ”trollkors” in i skällorna och man kunde i kreaturens dricksvatten lägga salt och svavel för att sedan hålla hinken över elden, spotta tre gånger och läsa välsignande besvärjelser. När man gick vall, hade man också ramsor som lästes för att korna skulle följa valljäntan och inte springa bort sig i skogen, alternativt bli tagna av trollen eller råndan.

I Nås förekom också ett knep för att få korna att komma hem på kvällen. Tre kors ristades med en kniv i den tröskel, över vilken korna senast gått. Därefter sätter man knivsudden på det första korset och säger ”nu skall du komma hem N.N.; därefter på det andra korset och säges: ’nu skall du komma hem fort’, och så på det tredje: ’nu skall du komma hem idag’.” Nedteckningar från Gagnef visar också att rånda kunde hjälpa till för att skydda djuren mot troll med hjälp av tibastbär och vänderot.

Folktrons påverkan
Genom alla dessa vittnesmål, oavsett om vi tar dem för ”sant” eller ren vidskepelse, kan vi börja förstå först att folktron påverkade det vardagliga livet, och också hur den gjorde det. Vi har sett att en okänd locklåt, blir vittrans och vi har sett exempel på ritualer och besvärjelser som verkar skyddande från skadliga väsen. Vi har också sett att folktron inte bara lämnar immateriella spår i form av berättelser, utan faktiskt också materiella. Knivar och stål hittas under trösklar och ovan dörrar. Vi kan se trollkors och andra magiska symboler inristade i skällor, verktyg, trädstammar, stenhällar, och på väggar. Och vi har också sett att vallkullor valde att gå upp nya stigar i stället för att följa de som löpte över vittrornas mark. Stigar kan därför vara en lämning i landskapet som bär spår av folktron.

Lever vidare
Men folktron tillhör inte bara en svunnen tid; den är närvarande än idag. Som nämnt överlevde folktron både den tidiga kristna kyrkan, den lutherska religionen och upplysningstiden. Den överlevde dess demonisering och till och med moderna tidens sekularisering och vetenskapliga strikthet. Den finns där ännu – antingen som en naturlig del i kulturen kring fäbodbruket, eller som väldigt specifika och personliga händelser. Jag har träffat fäbodbrukare som berättat om möten med både skogsrå, troll och tomtar som gett en hjälpande hand eller kanske rysningar längs ryggraden. För vi skapar ännu ett magiskt skimmer som vi placerar över skogen. Det är ännu mystiska ting som rör sig i ett mörker som berövar oss vår syn. När det visuella, detta sinne som vi förlitar oss så mycket på, hamnar i ett dunkel, tar en annan syn över. Den som ruvar bortom ögat. Den som tar utgångspunkt i relationen mellan det vi kallar det undermedvetna och det medvetna. Där tar folktron plats. Kanske är detta det skuggland som beskrivs så ofta i berättelser och sagor om skogens väsen. Ett skuggland som har byggt upp ett helt immateriellt och materiellt kulturlandskap.

Jennie Tiderman-Österberg
Musiketnolog, Dalarnas museum
Doktorand i musikvetenskap, Musikhögskolan, Örebro Universitet
Sångerska

Texten har tidigare publicerats i vår tidning Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk nr 3, 2021. Läs hela tidningen här

Jennie Tiderman som skogsrå
Back To Top