Fäbodarna som biologiska kulturarv

Fäbodarna har alltid utgjort refugier, där äldre tiders verksamheter, traditioner, föremål och berättelser har funnit en fristad undan tidens gång. Vid sätern har förändringarna gått långsammare än hemma i byn och livet har fortsatt att följa årstidernas och djurens rytm. Här har de gamla redskapen fortsatt att brukas, man har bott i eldhus och levt nära kreaturen i en tusenårig rytm.

Tack vare fäbodarnas karaktär av reliktmiljöer kan de uppvisa särdrag som på många sätt skiljer sig från markerna kring hembyn. Inne på fäbodtäkten finns ofta de blomsterrika slåttermarker kvar som för länge sedan har övergivits därhemma och byggnaderna utgörs fortfarande ofta av omålade timmerhus. Det långvariga skogsbetet har också fått en mängd av fäbodskogens strukturer att bibehållas. I de skogsmarker som förskonats från modernt skogsbruk är landskapet kring ett levande fäbodställe laddat med berättelser om äldre tiders verksamheter. Berättelser som långsamt klingar av men som ofta ännu kan avläsas.

Många av de minnesbärare som vi finner kring fäbodarna utgörs av levande organismer. Detta är det biologiska kulturarvet, som kan bestå av allt från enskilda växter som har odlats kring stugorna till hela skogsbestånd som har formats av bete eller gagnvirkestäkt. Dessa minnesbärande företeelser har sällan uppmärksammats efter förtjänst och lever idag ett hotat liv trots att de är bärare av höga biologiska och kulturhistoriska värden. Nedan ges några exempel på det biologiska kulturarvet vid våra fäbodar. Företeelserna beskrivs i sex steg, från det mikroskopiska till hela landskapet.

1. Det genetiska kulturarvet – kulturformer

Ända ned på DNA-nivå finner vi spår av människans verksamhet. Utan ett flertusenårigt urvalsarbete hade fjällkon och våra andra lantraser aldrig fått möjlighet att utveckla de unika egenskaper som gör dem oöverträffade i våra kärva nordliga nejder. Detsamma gäller våra spannmål och köksväxter, som ofta är utvecklade ur vanliga vildformer, som människan medvetet har förädlat för mat eller medicin. En mer spontan selektering har uppstått hos vissa åkerogräs och ängsblommor, som har trivts i vår närhet i tusentals år. De har anpassat sin blomning och frösättning efter tidpunkten för slåtter och skörd. Hit hör arter som blåklint, sätergentiana och brudsporre.

2. Populationer av vissa arter – kulturrelikter

Många växter har genom tiderna förts in i vårt land för sina speciella egenskaper, som kryddor, medicin, färgämnen eller föda. Vid fäbodarna krävdes särskilt stor uppfinningsrikedom på grund av avståndet till läkare och veterinärer. Därför odlades sådana växter som var säkra universalmedel mot olika krämpor hos folk och fä. En mycket ansedd växt som förekommer vid många sätrar i Dalarna är mästerroten, som ursprungligen har införts från Centraleuropa. Andra gamla kulturväxter som har omhuldats vid fäbodar är humle och den speciella fäbodrabarber som långt tillbaka kokades som grönsak.

3. Vegetations- och skogstyper

Ängar. Ända in på 1900-talet var skogen den huvudsakliga betesmarken. Inne på fäbodtäkten slogs hö och torkades till vinterfoder. Den under lång tid slåttade och räfsade gräsmarken kan bli ytterst artrik, med en blomsterprakt som inga naturliga miljöer kan uppvisa. Flertalet av dess örter och gräs försvinner dock snabbt igen vid upphörd slåtter, eller ofta redan vid upphörd räfsning.

Skogsbete. Utmarken nyttjades hårt genom svedjebruk, ved- och virkeshuggning samt mulbete. När skogen betas intensivt under lång tid blir den luckig och ljus, med gräs här och var och nästan utan ungträd och bärris. Stigar löper härs och tvärs och här växer mycket mer blommor än i obetade skogar. Där kor och getter betar skapas även solöppna brynmiljöer dit många av ängens växter sprids med djurens hjälp. Djurens bete, tramp och gödsling motverkar dessutom försurningen i skogen. Växter som trivs särskilt bra i skogsbeten är lummerväxter, linnea, mosippa, kovaller, ärenpris, pyrola, kattfot och om hösten en mängd svampar som kantareller och taggsvampar.

4. Träd med spår av nyttjande

Inne på fäbodtäkterna har man som regel undvikit barrträd. Däremot har lövträd som sälg, rönn och björk gynnats. Träden har förbättrat gräsväxten genom sin näringsomsättning i marken och lövet har nyttjats till foder. Löv var förr en viktig del av vinterfodret, inte minst till får och getter. För att komma åt att skära eller stryka lövet topphöggs träden så att de fick en låg och tät krona. Genom kontinuerlig beskärning – hamling – blev kronan tätare och gav mer löv.

Dessa gamla foderträd, sälgkallarna, står kvar på de flesta fäbodar, men har efter lång tids utebliven vård förväxt sig och ibland brutits sönder. De gamla lövfoderträden hör till fäbodens värdefullaste naturminnen, av stor vikt för fäbodens liv. Genom hamlingen har träden uppnått långt högre ålder än en vild sälg gör och dess håligheter, döda grenar och grova bark utgör en hel värld av småmiljöer för ovanliga och kräsna lavar, vedsvampar, skalbaggar och fåglar. Genom frihuggning och försiktig hamling kan de fortsätta leva länge än.

På utmarken står istället barrträden för minnena, i synnerhet tallen. Furor med inhuggna bleckor har tjänat som stigmarkeringar och gränsmärken och vid vilställena har fäbodkullorna ristat in signaturer och meddelanden i gamla träd. Träd med islagna pinnar visar att man har hässjat löv, torv eller hö eller har behövt hänga ifrån sig konten. Ringbarkade träd har tjänat som torrvedsförråd och randbarkning kan vara minnen från preparering av byggnadsvirke eller råmaterial för tjärdalar. Även getternas bete har lämnat spår i form av deformerade getbarrtallar.

5. Kulturvirke

I Dalarna finns en unik skatt av flera hundra år gamla timmerbyggnader. Åldrat hustimmer har samma egenskaper som de urgamla torrtallar som förr var vanliga i skogen. I och med att dessa har försvunnit från de moderna skogarna har gamla timmerbyggnader blivit den sista tillflyktsorten för vissa sällsynta och specialiserade lavar. Hit hör den gula varglaven, som har nyttjats som åtelgift och som färglav. Så länge vi inte rödmålar eller tjärstryker dessa kommer de kunna fortsätta fungera som livsmiljö för sällsynta kryptogamer. Även gamla gärdsgårdar kan bli helt lurviga av lavar. De bör inte ersättas momentant, utan förnyas gradvis så att lavarna hinner flytta över till det nya virket.

6. Fäbodlandskapet

Fäbodarna möjliggjorde ett brett nyttjande av avlägsna utmarker, inte minst för myrslåtter. För hundra år sedan utgjorde det Mellansvenska skogslandet ett sammanhängande fäbodlandskap, där otaliga spår berättade om seklers nyttjandeformer. Idag återstår blott fragment av denna helhet och i princip saknas hela ”läsbara” fäbodlandskap idag.

Slutord
De viktigaste enskilda faktorerna för att bibehålla rikedomen på kunskapsbärande detaljer är ett hänsynsfullt skogsbruk, utan kalhyggen och markberedning, samt ett vidmakthållet skogsbete. I vissa trakter finns ännu sammanhängande betesskogar inpå fäbodarna. Det är av mycket stor vikt att de sista fäbodskogarna visas stor hänsyn vid alla skogsbruksåtgärder. För dessa skogar är levande historieböcker, som vi aldrig kan återskapa när de en gång har försvunnit.

Text & foto, Tomas Ljung.

Texten var införd i tidningen Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk nr 2 2022, klicka här för att läsa tidningen.
Följ också Tomas grupp Biologiskt kulturarv på Facebook

Tomas Ljung är författare, biolog och kulturhistoriker med landskapshistoriskt fokus. Hittills har han skrivit ett trettiotal böcker och andra skrifter om natur- och kulturhistoria, biologiskt kulturarv, fäbodar och botanik. Tomas erhöll 2021 Region Dalarnas kulturpris för sitt mångåriga arbete inom kulturmiljöområdet och det immateriella kulturarvet.

Tips på några av hans relevanta arbeten som kan läsas som pdf.
Fäbodskogen som biologiskt kulturarv
Fäbodar och fäbodskogar
Skogsbeten och bondeskogar
Skyddsvärda träd vid Dalarnas fäbodar och finntorp

Vårt levande arv – minnen och spår i landskapet (Finns inte som pdf)