skip to Main Content
Getter är nyfikna och lägger sig i allting…

Fäbodförbundet tänker och tycker. Vi lägger oss i debatten när det gäller frågor som rör fäbodbruk. Här följer några axplock av debattartiklar, remissvar och uttalanden

 

Är inte svenska lantraser värda att bevaras?

Inför rovdjurspropositionen 2013 fick Vargkommittén ett tilläggsdirektiv om att den även skulle föra en dialog om de socioekonomiska förutsättningarna för förekomst av björn, varg, järv och lodjur i Sverige, dvs. hur rovdjurens närvaro påverkar förutsättningar för näringsliv, rekreation, fäbodbruk, jakt och människors vardag. Kommittén överlämnade i augusti 2013 betänkandet Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60). Vargkommitténs betänkande visar att rovdjursfrågan bär på ett stort antal samhälls-ekonomiska dimensioner. En huvudfråga är bevarandevärdet som ställs mot kostnader för t.ex. näringsverksamhet och andra intressen i områden med rovdjursförekomst.

Av betänkandet framgår att inte minst de indirekta kostnader som kan uppstå på grund av rovdjursförekomst kan vara betydande. Konsekvenserna är vidare mycket ojämnt spridda mellan olika grupper, där vissa enskilda grupper, verksamheter eller privatpersoner upplever stora kostnader. Enligt betänkandet har negativ påverkan av stora rovdjur visat sig vara svårare att kvantifiera än de positiva värdena, dels på grund av bristande underlag, dels på grund av de många och ofta komplicerade intressekonflikterna, där exempelvis biologiska och kulturella bevarandevärden står emot varandra som en följd av rovdjurens närvaro.

Enligt betänkandet är det ett mycket förenklat resonemang att bara se på direkta kostnader vid faktiska rovdjursangrepp. De indirekta kostnaderna, t.ex. i termer av oro, merarbete, produktionsbortfall på grund av stressade djur, minskad jakt, förlust av genetiska viktiga djur, etc., är i många fall vara stora. En minskad köttproduktion av främst får och ren drabbar inte bara animalieproducenterna utan även slakt- och förädlingsindustrin. Utredningen konstaterade att fäbodbruket drabbas av en ökande rovdjursstam. Fäbodbrukare har oftast små djurbesättningar vilket innebär att rovdjursangrepp och framförallt upprepade rovdjursangrepp innebär att stora andelar av besättningen, som ofta är hotade svenska lantraser och genetiskt viktiga djur, dödas.

I riksdagens beslut i rovdjurspropositionen från 2013 står det att uttryckligen att tamdjurshållning inte påtagligt ska försvåras och socioekonomisk hänsyn tas. Vidare står det, i den av riksdagen antagna propositionen, att målen för vargstammen i Sverige är att vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller populationen i Sverige, med utgångspunkt i Skandulvs redovisning av minsta livskraftiga population om 100 individer, ska vara 170–270 individer.

När det gäller utbredningsområdet i Sverige ska det vara hela Sverige förutom den alpina regionen och Gotlands län och att vargstammens koncentration minskas där den är som tätast. Vargens förekomst i renskötselområdet ska i huvudsak begränsas till de områden där den gör minst skada, och att vargens förekomst i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada.

Tyvärr kan vi konstatera att 10 år efter riksdagens beslut så följs inte det som var tänkt att kunna skapa en större acceptans för den förda rovdjurspolitiken. Idag har vi minst 450 vargar i Sverige plus 60 vargar i Norge. Att vargens koncentration skulle minskas där den var som störst har inte skett. De flesta vargar befinner sin fortfarande i det som kallas det mellansvenska förvaltningsområdet och som till stor del sammanfaller med den geografi där fäbodbrukare är verksamma.

Nyligen har en fäbodbrukare blivit utsatt för vargangrepp som resulterade i ett stort antal döda djur. Denna varg skyddsjagades men det finns fortfarande andra vargar i området och fäbodbrukaren har fått avslag på ytterligare skyddsjakt på den varg som rör sig i fäboden. Det är inte rimligt att man som fäbodbrukare, med ibland djur som är genetiskt viktiga för att bevara svenska lantraser, ska tvingas bli utsatt för upprepade angrepp innan skyddsjakt beviljas.
Varför betraktas renar som mer skyddsvärda än hotade svenska lantraser på en fäbod? Det behövs en ny lagstiftning som gör att man kan skyddsjaga både enskilda vargar och hela revir i områden med fäbodbruk och djurdrift innan skadan skett. Så länge vi har licensjakt på varg borde lagstiftningen och tillämpningen av skyddsjakt bli mycket snabbare och effektivare. Skyddsjakt är ett bra instrument om man vill skydda de intressen som riksdagen beslutade om för 10 år sedan. FSF uppmanar regeringen att skyndsamt skriva fram ett lagförslag i enlighet med det beslut riksdagen fattade om effektivare och snabbare skyddsjakt så sent som år 2022.

Fäbodriksdagen uppmanar regeringen

  • att lägga fram en proposition där områden med fäbodbruk likställs med renskötselområden.
  • att skyndsamt skriva fram en proposition om effektivare och snabbare skyddsjakt.

Uttalande från Fäbodriksdagen i Ånge 2023-09-16

Kor på Ärteråsens fäbod, Furudal

Putins krig avslöjar vår koldioxiddopade värld

Det är en jobbig värld vi lever i. Finns det något positivt med Putins krig så är det hur det avslöjar och klär av världen – i första hand Europa och uppenbarar vår nakenhet, vår oerhörda sårbarhet.
Nakenheten visar hur vårt uttag av fossil energi dopat sönder vårt samhälle fullständigt. Tillgången på billig fossil energi som vi levt med de senaste hundra åren är kanske svaret på hur ekorrhjulet fått jorden att snurra, men likt ett raveparty där kokain och andra droger bidrar är det alltför högt i tak och festen och utsugningen av jordens resurser bara fortsätter … Likt ett beroende. Stordrift och effektivitetshöjningar visar sig vara ett konstlat – ja, ett dopat sätt – att leva och ett omöjligt sätt att klara försörjningen utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

När nu mänskligheten utsätts för krig och påfrestningar springer mat, räntor, diesel, ja allt i väg. Det blir dyrt och skapar otrygghet – hur vi ska klara försörjningen? Det är dags att inse att vi levt över våra tillgångar och det till stora delar på grund av den energidoping som skett och som grundar sig på vårt uttag av olja – fossil energi.
Regeringen – och makthavare i EU och övriga världen kommer med lite plåster på såren … subvention på diesel, krisstöd, elbidrag. Ett elbidrag som borde vara ett energibidrag. Den som valt att värma huset med biobränsle eller för all del fjärrvärme – vad får de för ersättningar för 150 procents prishöjningar som skett sista året?

För tio-femton år sedan när klimatfrågan kallades för växthuseffekt och en viss förståelse fanns för kolets kretslopp, var budskapet att vi skulle minska och försöka stoppa klimatförändringarna. Idag pratas det om att införa klimatanpassningar. Vi ska anpassa vårt sätt att leva, bygga och bo för att klara de förändringar som kommer.
Den anpassning som måste ske är att upphöra med att tillföra mera kol – i form av koldioxid till kretsloppet. Alltså i första hand sluta med allt som har med fossil energi att göra. Varför finns det inte fjärrvärme i Tysklands, Englands – ja i alla Europas städer? Därför att de är dopade av fossila bränslen från inte minst Ryssland.

Kan småbruk och fäbodbruk bidra till att bli en avvänjningskur från knarkberoendet?
Putin har med kriget visat att energins verkliga värde måste vara mycket högre om vi ska klara av att ”klimatanpassa” oss. Den förnyelsebara energin men också bioenergin är lösningen för att inte tillföra mera koldioxid. Det är den bästa klimatsänka som går att göra.

Bioenergin ifrågasätts ofta från felaktiga grunder. Det är ändå så att den är förnyelsebar då förbränningen är ett nollsummespel med tillväxten. Ibland blir det fruktcocktail när biobränsle som förbränns tillför mer koldioxid till atmosfären än en förbränning av olja. Rätt! Bioenergin innehåller inte lika mycket energi som olja men den är förnyelsebar.

För att påbörja behandlingen av vårt energiknarkberoende och bli friska måste vi acceptera ett högt pris på energi – i alla former. När oljan blir dyr blir också elen dyr. Då finns hopp om att den förnyelsebara energin blir konkurrenskraftig.
Vilka klövdjur ska få fortsätta att fisa och rapa men samtidigt stå för en energiomvandling från koldioxid till protein och som via sina klövtramp i beteshagar, skog och utmarker åter binder kol till jordskorpan? Eller vilka utdikade våtmarker ska prioriteras och återskapas för att inte läcka mera koldioxid?

Och var finns fäbodbruket – småbruket – utmarksbruket i denna nya värld? Krisen som vi nu upplever kan också vara fylld med nya möjligheter. Jag var i kontakt med en fäbodbrukare som avslöjar att han inte känner av krisen på samma sätt som många andra i sin verksamhet. Gården har ett hundratal djur och ägaren jämför sig med jordbrukskollegor i närområdet när han säger ”Mina dieselkostnader och mina kostnader för insatsvaror påverkar inte alls resultatet i den omfattning som man kan tro”. Han har extensivt skogsbete och mycket lite insatsvaror. Dessutom har han naturligtvis fått ut ett mervärde för produktionen motsvarande vad hans kollegor fått. Det är kanske nu när maten blivit dyrare som den också värdesätts. Fler och fler börjar odla och fler skaffar husdjur – det blir en liten egen hönsgård – kanske lite får – och ibland någon ko. Självförsörjningen utanför ekorrhjulet ökar och har framtiden för sig. Det är landsbygdens frysboxar som är krislösningen vid en eventuell svält.

Låt oss använda kristid till att bli framtidstid för våra småbruk – fäbodbruk och vårt utmarksbruk! Och låt oss hålla oss för goda för att tacka Putin för den insikten.

Krisen som klimatfrågan utgör har funnits hela tiden men inte varit synlig i ekonomin förrän Putins krig avslöjade det kolossala knarkberoende världen har av fossil energi. Nu blev kristid också krigstid och snabbt bombas länder sönder. Upprustning och vapenindustri blir det vi lägger ekonomi på i stället för att utrota fattigdom och orättvisor och slutar använda olja och kol.

Fäbodbruket är den enda form av jordbruk som tillför energi. Framtiden ligger för oss när världen har klarat av avvänjningsprogrammet och fossilberoendet upphört. Låt oss hjälpa världen att tänka annorlunda. Låt Putins krig få oss att inse att trygghet är när kretsloppen fungerar och mänskligheten blir förnyelsebar.

Olle Berglund, artikel ur tidningen Svensk fäbodkultur och utmarksbruk nr 1 2023

Fäbodförbundet på besök i riksdagshuset

Fäbodrörelsen har sedan ett par år tillbaka en inbjudan från Riksdagen, men på grund av pandemin har det dröjt innan vi kunnat genomföra besöket. I början av april blev det äntligen av.

Värd för dagen var Lars Mejern Larsson (S) från Värmlandsbänken. Mejern har varit riksdagsledamot sedan 2006 och sitter nu bland annat i kulturutskottet

– Mötet var mycket uppskattat av både de politiker och tjänstepersoner som slöt upp, berättar han per telefon ett par dagar efteråt. Matsalen var nästan fullsatt. Någon till och med frågade mig ”Vad har du gjort för att locka hit så många?”.

Uppenbarligen finns det ett intresse för våra frågor. Syftet med mötet, ur vår synvinkel, var att öka ledamöternas kunskap om vad fäbodbruk är, hur framtiden ser ut för fäbodbruket och att beskriva den process som pågår för att få fäbodkulturen listad som ett immateriellt kulturarv. Vid lunchmötet samlades riksdagsledamöter från olika partier och med representation från flera utskott som Näring-, Civil-; Miljö och jordbruk-, Social-, Utbildning-, och naturligtvis Kulturutskottet. Förutom ärendet om immateriellt kulturarv togs även frågan om varumärkesrätten till ordet ”fäbod” upp. Erik Olsson från Klövsjö bjöd också på en presentation från sin vardag som fäbodbrukare.

– Något som satte ett avtryck, menade Mejern, är de stora möjligheterna som finns i fäbodkulturen, både när det gäller lokalproducerade varor och som turistdestinationer. Fäbodkulturen ligger helt rätt i tiden. Många, inte minst bland ungdomar, vill satsa på lokalproducerade varor. Och något som slog mig under pandemin är att kultur är jobb, det är arbetstillfällen. Fäboden ger arbetstillfällen.

Steget vidare
Så vad vill du ge för råd till Fäbodrörelsen för att vi ska nå ut ännu mer, frågar vi honom.
– Bjud in politiker så att de får upp ögonen, så att de får se fäbodbruket på plats. Ju fler ambassadörer ni kan få som förstår vad det handlar om, desto bättre. Fortsätt ert arbete! Idag är det inte lätt att tränga igenom, de är så många grupper som vill komma till riksdagen och lobba för sina frågor. Men ni lyckades och att hela matsalen var full är glädjande. Vad vi nu ska göra är att ta med oss fäbodkulturens frågor till våra respektive utskott och få upp dem på agendan.

Lawen Redar, tredje vice ordförande i kulturutskottet framhåller att hon ser processen mot att bli upptagen på Unescos lista som immateriellt kulturarv som mycket viktig.
– Ansatsen man tagit från Fäbodförbundet är seriös och ni har kunnat redogöra på ett tydligt sätt hur fäbodbruket förtjänar kulturarvsstatus. Kulturdepartementet, som tog emot skrivelsen i höstas ser den med positiva ögon. Det är ett starkt nordiskt samarbete. Den presentation ni nu haft ger riksdagens ledamöter de verktyg som vi behöver för att kunna återkoppla och fördjupa oss i ert ärende. Jag känner att den här frågan är väldigt viktig för mig personligen och jag kommer att följa processen och hålla mig uppdaterad.

Efter att mötet avslutats följde en guidad rundvandring i huset.

Fäbodförbundets tf ordförande Olle Berglund kände sig nöjd med riksdagsbesöket.
– Det är första gången som fäbodrörelsen är i Riksdagshuset. Vi hade ett bra avvägt program som planterade fäbodbruket som en resurs för framtiden hos de ledamöter som frivilligt mötte upp. Arbetet med immateriella kulturarvet, som vi valt att kalla ”Fäbodens värden ett kulturarv för världen”, ger oss som förbund möjligheten att sikta högre. Vi siktar högre genom att ta upp våra frågor även över nivån på remissvar, myndighetskontakter och länsstyrelsenivå. Vi börjar komma in i medvetandet och skapar en förståelse för vår situation bland våra riksdagsledamöter och i förlängningen förhoppningsvis även bland våra beslutsfattare på myndighetsnivå. Tack till alla som var med och bidrog – ingen nämnd och ingen glömd.

Lawen Redar (S) och Lars Mejern Larsson (S), både från kulturutskottet

Miljarder argument för ett aktivare utmarksbruk

Småbrukets betydelse har alltmer synliggjorts i den mediala diskussionen på senare tid.
 ”Äntligen!” utbrister vi från fäbodrörelsen.
Det är på tiden att vi blir fler som ser värdet av våra småbruk, fäbodbruk och utmarksbruk. Som ser betydelsen av de små gårdarnas mosaik i landskapet. Som förstår vikten av fäbodarnas roll i skogslandskapet.

Från fäbodrörelsen är vi övertygade om att det finns en stor outnyttjad foderareal i vår svenska skog som motsvarar flera miljarder kronor. Dessa resurser kan tas tillvara genom ett aktivare bete i skogen, vilket kan möjliggöras bland annat genom att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för små-, fäbod- och utmarksbruk.

Svårt få ekonomisk hållbarhet
Redan idag utgår olika bidrag för att hålla djur i fäbodmiljöer, till exempel stöd för bevarande av biologisk mångfald. Både ur ett socialt, natur- och miljömässigt hållbarhetsperspektiv fungerar fäbodbruket alldeles utmärkt – men trots oavbrutet hårt arbetande brukare så är det långt ifrån ekonomiskt hållbart. Bidragen är för små och priset på livsmedlen som produceras är för lågt. Höjda bidrag och höjda priser som visar mervärdet för lokalproducerade produkter skulle säkra fäbodbrukets framtid som hållbar livsstil. Potentialen finns för fäbodbruket att bli den verkligt stora utmanaren för hållbar utveckling!

Regelförenkling önskas
Blommor och andra rödlistade arter lever i symbios med djur och brukare. Utan ett aktivt brukande kommer många av de små fäbodöar som fortfarande finns skogslandskapet att försvinna. För att möjliggöra det nödvändiga aktiva brukandet måste även lagar och regler förenklas. Nuvarande regeltillämpning som ofta försvårar den småskaliga produktionen av exempelvis ost och smör är inte en hållbar väg för framtiden. Småskalighetens fördelar bör istället utnyttjas och när direktförsäljning av produkter sker i liten skala borde eventuella uppkomna problem helt enkelt kunna spåras genom att fråga producenten vilka som köpt produkten.

Brukande viktigare än ägande
Fäbodrörelsen anser att det ska vara ekonomiskt försvarbart att driva småbruk, finnboställen, fäbodvallar mm. Vi vill att tusen blommor ska blomma om och om igen genom att se till att vi har småbrukare och fäbodbrukare som bedriver ett aktivt bete på skogen som det också går att leva på. Idag står många fäbodvallar tomma från fäfot – växer igen och ruttnar ner. Andra har utvecklats till rena sommarstugeområden, vilket riskerar bromsa ett aktivt brukande, då fritt betande djur och fritidshusägares blomsterrabatter inte alltid samsas väl. Det gäller också att tänka nytt. I flera fall skulle marker kunna arrenderas ut för att återigen användas, men med lite nya, kreativa synsätt. Det är inte själva ägandet som avgör eller utgör den biologiska mångfalden, utan det är ett aktivt brukande.

Fäbodrörelsen i Sverige vill se och arbetar för bland annat:

  • Nya former för ersättningar som utgår ifrån brukarens och brukandets förutsättningar
  • Höjda och förändrade ersättningsnivåer
  • En samordnad myndighetsfunktion för utveckling och stöd till fäbodbruket
  • En rovdjurspolitik där brukarna och tamdjurens intressen står i centrum, inte minst ekonomiskt

Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk, FSF, debattartikel införd in tidningen Svensk fäbodkultur och utmarksbruk, nr 3 2020

Skogsbetande kor

Mulbetesrätt och fritt bete på skogen

Under flera års tid har fäbodrörelsen återkommit till frågan om mulbetesrätten. På Fäbodriksdagen i höst kommer en grupp att jobba med detta.

När Högsta domstolen, HD, den 23 januari 2020 gav Gielas sameby ensamrätt att bestämma om andra ska få jaga och fiska i området, aktualiserades frågan i allra högsta grad för fäbodrörelsen. HD slår i domen fast att samebyn har denna rätt som en följd av ”urminnes hävd”. Samebyn får därmed upplåta småviltsjakt och fiske utan statens samtycke. Tvisten har pågått sedan 2009 då Gielas stämde staten. Samebyn yrkade att den ensam ska äga den rättighet som de anser tillkommer genom urminnes hävd, en juridisk rätt som bygger på att man under lång tid har brukat marken. Och HD gav samebyn rätt. Rättigheter som uppkommit av urminnes hävd består fortfarande och Högsta domstolen anser att den gäller över senare tiders lagar. HD:s domar har en prejudicerande roll vilket gör att domen kan komma att påverka annan sedvanerätt till markanvändning.

Utredning tillsätts
När Ägofredslagen (1933:269) skulle revideras, bland annat år 2002, tillsattes en utredning som leddes av Lars-Erik Sojdelius, f d kanslichef i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.
Utredningen hade uppdraget ”att undersöka om det är nödvändigt och lämpligt med särskilda bestämmelser om betesrätt och stängsel vid fäbodbruk och andra småskaliga former av djurhållning”. I uppdraget ingick att lämna förslag till de lagändringar som kan behövas.

 Utredningen förslag
Sojdelius betänkande SOU 2003:116 Betesrätt vid fäbodar m.m. kom i dec 2003.  Utredningens förslag var övervägande bra för fäbodbruket. Hans förslag är: ”För att stärka fäbodbrukets och vissa andra djurhållares ställning i fråga om betesrätten föreslår utredningen att bestämmelserna om så kallat gemensamt bete får leva vidare i en ny lag om betesrätt vid fäbodbruk”. Betänkandet innehåller förslag på en särskild lag om betesrätt vid fäbodbruk.

God vilja från statsmakten, men…
Efter påstötning från FSF undersöker Näringsdepartementets rättssekretariat just nu vad som hänt i ärendet. Ingen ny lag har instiftats och förslagen i betänkandet syns inte ha kommit upp på någons agenda. Ägofredslagen har ändrats under tiden, men inget finns skrivet om Mulbetesrätt. Förslaget i Ds 2002:33 om att ”Berörda myndigheter och institutioner bör verka för att öka kännedomen om och förståelsen för den sedvana i stängselfrågor som gäller inom fäbodbruket” har vi i fäbodrörelsen inte hört eller sett till.

Urminnes hävd – den springande punkten
Vår nestor och hedersmedlem i FSF, Kelvin Ekeland, är nog den som trängt djupast in i mulbetesrättsfrågan i sin skrift Perspektiv på säterbruk och fritt skogsbete (2006). I Kelvins skrift finns mycket skrivet som idag kan hjälpa till att visa fäbod- och utmarksbrukets historiska hävd – ”urminnes hävd”. På flera riksdagsmotioner som genom åren skrivits “vad gäller den fria betesrätten och gemensamt bete (mulbetesrätten) som är avgörande för fäbodbruket, behövs ett klargörande av rättsläget när det gäller ägofredslagstiftningen”. Frågan är om Gielas dom, där ”urminnes hävd” går före nyare lagstiftning, kan vara en framkomlig väg för att driva frågan vidare.

I Klövsjö tar vi sats…
Vid kommande fäbodriksdag i Klövsjö kommer vi att ha en grupp som ska vända och vrida på frågan om mulbetesrätt. Några av punkterna att diskutera kan vara:

  • Hur står sig brukarrätt mot äganderätt?
  • Vad betyder en ökad turism?
  • Hur kan “Kovett” – ett lånebegrepp från Norge hjälpa till?
  • Vad händer när en fäbodvall återupptas – när mulbetesrätten inte hävdats under en period?
  • Ska fäbodrörelsen driva på för att genomföra Sojdelius förslag eller föreslå på nytt ett klarläggande av rättsläget?
    Hur öka kunskap om Mulbetesrätten hos myndigheter, allmänhet, och brukare?
  • Ska FSF ta rollen och genomföra informationsinsatser? Ska FSF jobba för att driva dialog med kommunerna kring fäbodfrågorna så att de kommer in naturligt i den kommunala planeringen och i de kommunala översiktsplanerna?
  • Ska FSF se över ”kovettsregler” som gäller folk och fä ute i naturen?

Låt oss ta några steg framåt i mulbetesrättsfrågan på Fäbodriksdagen i Klövsjö – Sveriges vackraste by enligt skylten längs vägen in till byn.

Carin Gisslén Schönning och Olle Berglund, Text införd i tidningen Svensk fäbodkultur och utmarksbruk, nr 3 2020

Fjällkor i Klövsjö

Förbundets svar på remiss från jordbruksverket

I vintras kom en remiss från Jordbruksverket. Remissen handlar om införande krav om att ha lösdrift. Remissen omfattande en enkät där det ställs frågor i en konstruerad mall där fäbodbrukarens svar helt enkelt inte passar in.

Uppdraget att svara föll på Pauline Palmcrantz. Här nedan följer det inledande svar som hon ger och sedan följer upp i svar på respektive fråga. Av utrymmesskäl kan vi inte publicera hela svaret men färbodrörelsen tackar Pauline för ett bra arbete med svaret.

”Enkäten som Jordbruksverket ber remissinstanserna att svara på, ställer begränsade och ledande frågor som omöjligt kan ge utrymme för en bredare förståelse och insikt i för- och nackdelar mellan de olika förhållningssätten i rationell stordrift respektive traditionell djurhållning.
Fäbodbrukets djurhållning bygger på lokala samhällens traditionella och kulturella metoder, byggda på många generationers erfarenhet av ett nära samarbete mellan djur och människa. Det baseras på tillit och ömsesidig nytta, trygghet i utbyte mot mat från bägge parter. Fritt skogsbete innebär att djuren frivilligt och utan fysiska hinder i form av stängsling, kan utöva sitt fodersök och fylla sitt foder- och rörelsebehov. Det leder till starka och friska djur med god klövhälsa och kondition. Djuren är ofta av lantras och avelsdjuren uppnår ofta hög ålder. I den här djurhållningsformen har äldre djur ett stort värde genom sin erfarenhet och deras betydelse för flockens gruppdynamik.
För att kunna släppa djur på fritt skogsbete, speciellt i områden med rovdjursnärvaro, krävs att djuren är erfarna, tama och tillvanda att komma tillbaka regelbundet till en plats som de gillar och känner lugn nog att vila på. Det tryggaste, lugnaste platsen när det är oroligt i skogen på grund av rovdjur eller mygg och knott, är ofta ett mörkt och trångt utrymme dit insekter inte följer med och rovdjur inte kan ta sig in. De gamla fähusen, en kjolgran eller en yta öppen för vind och dofter tilltalar djuren mer än ett nybyggt väderskydd. När det inte finns orosmoment utomhus ska de frigående betesdjuren ändå söka sällskapet av djurhållaren, vilket man upprätthåller med daglig kontakt, saltsten, mineraler och eventuellt lockfodergiva. Vi har också noterat efter sommaren 2018 att våra djur söker vår trygghet när det börja lukta brandrök, vilket är en fördel om det måste ske en evakuering. Vi är inte alls övertygade om att det alltid är bättre med lösdrift. Vi människor håller ju djuren i fångenskap, vare sig de är i lösdrift eller uppbundna. Detta gör att vi anser att Sverige i enlighet med de möjligheter som EU ger de enskilda medlemsstaterna, bör undanta det småskaliga traditionella lantbruket i sin helhet från lagkravet om lösdrift.”

Pauline Palmcrantz, december 2018

Back To Top