Vägen hit

Vägen mot att bli ett av Unesco:s immateriella kulturarv

Det har varit en lång resa och vi har passerat flera milstolpar och viktiga ”nålsögon”. Resor har det också varit i bokstavlig bemärkelse med flera studiebesök på norska sätrar. Likaså har vår norska vänner besökt oss och våra fäbodar.

Här kan du läsa om processen och följa mycket av den dokumentation som gjorts.

2009
Tanken väcks under fäbodriksdag med tema ”Nordisk fäbodkultur som immateriellt världsarv”. En förstudie startas. Sverige undertecknar konventionen om immateriella kulturarv

2015
Fäbodkulturen kommer upp på listan över svenska immateriella kulturarv

2019
Frågan om immateriellt kulturarv tas upp på fäbodriksdagen, arbetet tar fart och samarbetet med Norge inleds

2021
Förbundet lämnade in förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) om internationell nominering. Isof:s expertkommitté bedömde förslaget och FSF kompletterade ansökan i augusti för ytterligare beredning. I oktober beslöt Isof att stödja ansökan och lämnade vidare till Kulturdepartementet som i december beslutade att stödja en vidare utveckling av ansökan att lämnas in till Unesco under våren 2023

2022
Under hela året förs dialog med Norsk seterkultur, Isof och norskt Kulturråd om nomineringsarbetet. Isof bistår aktivt med kommentarer för att hjälpa processen framåt. I början september lämnades en första version av den ifyllda internationella nomineringsblanketten in till Isof för att kvalitetssäkras och användas för ett officiellt besked från norska regeringen om att det blir en gemensam nominering

2023
Då Isof och Kulturdepartementet bedömer att förslaget håller tillräcklig god kvalitet så nominerar regeringen förslaget till Unesco under mars månad. Unesco granskar filen och bjuder in till nödvändiga kompletteringar. Möte i det utvärderande organet för slutlig bedömning fyra veckor innan kommitténs sammanträde. Utvärderingen börjar granska nomineringen

2024
Granskningen av inkomna nomineringar pågår fram till juni. Under hösten förbereder nomineringskommittén de slutgiltiga besluten som sedan fattas av den mellanstatliga kommittén för konventionen i november – december
Text publicerad 220912 i tidningen Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk nr 3 2022

Fäbodens värden ett kulturarv för världen – En rapport över läget i vårt projekt 

I slutet av juni och början av augusti skulle Unesco ha begärt in önskningar om kompletterande uppgifter från de nominerade länderna. ISOF som är kontaktmyndighet för vår Svensk/Norska ansökan har inte fått in någon begäran om kompletterade uppgifter. Vi väljer, på goda grunder, att tolka det som ett gott tecken och att vår ansökan anses vara komplett.  Ansökningshandlingarna hittar du genom att klicka här.

En viktig del i ansökan var den tio minuter långa film som vi producerat tillsammans med våra norska kollegor, den är riktigt bra, väl värd att tanka ner till telefonen/plattan/datorn och visa upp vid lämpliga tillfällen. Klicka här för att komma direkt till filmen.

Nu är det bara att sitta och vänta på Unescos beslut kanske en del tänker men så är det verkligen inte. Här finns inte tid att rulla några tummar. Det är nu vi ska fokusera på vad som kommer att hända när fäbodkulturen blir upptagen på listan. Vilka samarbeten kan vi utveckla tillsammans med Norsk Seterkultur? Hur kan vi nyttja processen till att stärka fäbodbruket bland politiker och tjänstepersoner på alla nivåer centralt, regionalt och i våra kommuner?

Just nu pågår några projekt inom ramen för vårt Unesco-projekt.

• Ett material kring att arbeta med lägerverksamhet för barn och ungdomar har pågått med stöd från LIVIND.
• Vi har ett projekt med stöd från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) ”Öar av mångfald”, där vi tagit fram en ny uppdaterad hemsida. Vi jobbar också med planering av hur vi drar nytta av en utnämning och planerar för regionala konferenser för politiker, tjänstepersoner och beslutsfattare mm. Projektet löper under hela 2024.
• Vi håller på att slutföra ett projekt som Norge är huvudansvarig för (Erasmus+) som vi haft mycket bra finansiering för i det arbete vi hittills gjort.

Håkan Tunón har under hösten hållit fäbodbrukets fana högt i diverse forskarforum och kulturkonferenser, som i och med nomineringen nu fått ögonen på fäbodbrukets kulturarv. Vi planerar också att återuppta möten i vår arbetsgrupp.

Olle Berglund, artikel publicerad 231212 i tidningen Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk, nr 4 2023

Regeringen har nominerat oss!

I mars 2023 stod det klart att den svenska regeringen tillsammans med Norge nominerade fäbodkulturen till Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Syftet med lista är att synliggöra mångfalden av immateriella kulturarv från världens alla delar, att öka medvetenheten om dess betydelse samt främja dialog mellan människor.

Den svensk-norska nomineringen har utarbetats av en arbetsgrupp bestående av bland annat representanter från vårt förbund och Norsk Seterkultur i samverkan med Institutet för språk-och folkminnen, Isof. Det finns en bred förankring och stöd för nomineringen hos enskilda forskare och utövare, föreningar, museer, akademier och lärosäten.

– Helt avgörande för att det immateriella kulturarvet ska leva vidare är att det finns utövare som för kunskapen och färdigheterna vidare till kommande generationer. Fäbodbrukets engagerade aktörer bidrar till att fäbodkulturens levande traditioner bevaras, hålls vitala och fortsätter utvecklas, säger kulturminister Parisa Liljestrand.

Institutet för språk och folkminnen och dess expertkommitté framhåller att fäbodkulturen visar på en komplex och kreativ väv av kulturella och estetiska uttrycksformer, från vallmusik och byggnadstraditioner till mathantverk och muntligt berättande. Kulturuttryck som inte bara vuxit fram ur fäbodväsendet utan också fortsätter att utvecklas och spridas bland dess samtida utövare. Beslut om nomineringen väntas tas i samband med konventionens kommittémöte i december 2024.
Artikel publicerad 230212 i tidningen Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk nr 1 2023

Lika men olika

Efter en inbjudan från Norsk Seterkultur åkte, i augusti 2022, en delegation från vårt förbund på en fyradagars studieresa bland norska setrar. Mycket är lika och annat är väldigt olikt vårt fäbodbruk. Men den största, och viktigaste, skillnaden finner vi i våra respektive länders jordbrukspolitik och syn på småbruk och fäbodkultur.

Resan var ett led i arbetet med att bli upptagna på Unescos lista över immateriella kulturarv. Eftersom vi gör ansökan tillsammans med föreningen Norsk Seterkultur sker ett kontinuerligt utbyte mellan våra organisationer. Nu var vi inbjudna av våra norska kollegor och på vår agenda står att bjuda tillbaka och anordna en rundresa bland våra fäbodar. Vi som åkte från fäbodförbundet var Olle Berglund, Perjos Lars Halvarsson, Ingela Kåreskog samt undertecknad. Med oss hade vi också Håkan Tunón från Centrum för Biologisk mångfald, CBM.

Vad är den tydligaste skillnaden mellan vår fäbodkultur och den norska säterkulturen? Under ditresan ställde jag frågan till mina medresenärer. Svaren var spontana men entydiga:

• Norska mejerier har hämtningsplikt
• Bidrag och regelverk
• Byggnadskulturen

De besök vi gjorde hos olika sätrar gav syn för sägen.

Mejeriernas roll
I Norge har mejerierna hämtningsplikt, de är alltså skyldiga att hämta upp mjölk på sätrarna. Till de sätrar vi besökte kom mjölkbilen tre gånger i veckan. Ett system som gör att en säterbrukare kan få en viss ekonomi enbart genom att sälja mjölk. Den som vill och har råd kan bygga upp ett eget gårdsmejeri för vidare förädling av en del av mjölken.

Perjos Lars Halvarsson pekar på en annan skillnad i regelsystemet.

– Här i Sverige har mejeribilen en stoppavgift på 500 kronor bara för att de stannar till på gården. Säg att vi får 3,5 kronor per liter, då behöver vi lämna drygt 140 liter bara för att komma upp till stoppavgiften, först därefter börjar vi gå plus.

Svenska mejerier hämtar sällan mjölk på fäbodar i Sverige då kombinationen långa avstånd/små mängder mjölk anses olönsam för mejerierna. Under de senaste åren är det bara en fäbod, Prästbodarna i Rättviks kommun, som beviljats hämtning. Detta gör att fäbodbrukarna är hänvisade till att ta hand om all mjölk själv. En poäng med det är naturligtvis att kunskapen om hur man ystar ost, kärnar smör och kokar messmör hålls vid liv på ett annat sätt än om all mjölk skickas i väg. Den negativa aspekten är ekonomin. De produkter som tillverkas måste antingen lagras eller omsättas. Då lagringsmöjligheterna på en fäbod är begränsade gäller att sälja det man inte behöver för husbehov. Man säljer överskottet direkt till konsument.

Men detta kan medföra ett visst krångel, berättar Lars.

– Jag gav upp detta med att sälja till konsument i samband med att jag fick lov att anmäla mig som livsmedelsproducent och betala en avgift. Skulle jag ha gjort det hade jag hamnat i ett register över producenter som regelbundet skall kontrolleras, med nya kostnader varje gång. Det skulle bli en dyr och omständlig apparat för den lilla produktion jag har. Därför producerarar jag i stället bara för eget behov.

Bidrag och regelverk
En säterbrukare i grannlandet får ett statligt bidrag på per säsong. Dessutom kan de få ytterligare ett bidrag från sin kommun/fylke. Livsmedelskontrollerna är avgiftsfria men de får betala för veterinärbesiktning. Här i Sverige är stödet som bekant 20 000 kronor för en fäbod i bruk samt ytterligare 5 000 för varje djurenhet. Själva grundtanken med stöd till fäbodar/sätrar i de båda länderna ser också helt olika ut. Där det norska stödet är ett produktionsstöd för mjölkproducenter syftar det svenska stödet till att gynna biologisk mångfald.

Perjos Lars menar att det svenska stödet i viss mån slår orättvist.

– Det är viktigt för den biologiska mångfalden att vi har betande djur på skogen, det är bra, men det kanske borde finnas fler nivåer på stödet. Som det är nu så får man samma peng vare sig man producerar livsmedel eller inte. Men arbetsinsatsen är så mycket större för oss mjölkproducenter än för de som har köttdjur som går ute dygnet runt. Vi tar in djuren för mjölkning och har dem inne på nätterna som skydd för rovdjur. Vi måste därför ha bättre ordnat med ladugård, ysteri och andra lokaliteter. De fäbodbrukare som producerar livsmedel har en viktig roll i att föra kulturtraditioner vidare och det borde därför finnas ett tillägg i stödet för de som gör det.

Genomgående för den svenska jordbrukspolitiken är att småbrukare ska betala lika mycket som de stora producenterna. Men åt andra hållet, när småbrukarna ska ha pengar från myndigheten gäller inte samma sak – små stöd betalas inte ut. Har man exempelvis under fyra hektar betes- eller åkermark hålls pengarna inne. Detta kommer ändras nästa år, förutsatt att man har nötkreatur. Får och getter räknas inte.

– Tag bort gränserna och betala ut stöden, menar Lars. Krisstödet som beviljades på grund av kriget i Ukraina betalas inte ut om det är under 5 000 kronor. Samma sak med återbetalning av diesel- och elskatt, är man för liten får man inte något tillbaka.

Lisgjordetstölen, Vestre Slide, Norge. Foto Håkan Tunón

Byggnader och kultur
Den sista punkten som togs upp gällande olikheter mellan svenska fäbodar och norska sätrar är miljöer kring vallarna. Här kan man lätt konstatera att sätrarna är inriktade på produktion. Byggnaderna är praktiska och funktionella på ett helt annat sätt än det vi oftast ser hemmavid. Arbetslokalerna är välskötta, förmodligen därför att det finns pengar nog för att hålla dem i gott skick. Den ”fäbodkänsla” som vi är vana att uppleva vid ett besök på en vall i Sverige uteblir. Här, åtminstone i den del av landet vi besökte, såg vi inget av gärdesgårdar och gamla små stugor, alltså det vi vanligtvis förknippar med ordet fäbodidyll.

– Det blir så tydligt att medan norsk säterkultur är inriktat på produktion så är vi inriktade på upplevelser, biologisk mångfald, turism och kulturvärden. Och jag är mycket stolt över vår gamla byggnadskultur, den har verkligen ett stort värde. I Norge får säterbrukaren betalt för det de gör, alltså producera livsmedel, och kan därför hålla efter sina sätrar, säger Lars och tillägger att i värsta fall riskerar norrmännen att modernisera bort kulturvärden till förmån för produktion.

Eftertankar
Vad vi landar i är att svenska myndigheter motverkar småbruk medan man i Norge gör tvärtom. Attityden och inställningen är en helt annan.
– Tittar man på stöden till fäbodbruk så är det uppenbart att stödet styr åt vilket håll det bär. Svenska myndigheter måste därför tänka igenom åt vilket håll de vill gå och anpassa stöden därefter. Här har stöden gjort att vi går mot stora centraliserade jordbruk. I Norge har man styrt mot småbruk, där är det tillåtet att vara liten.

Men vi inser också att det är enklare för Norge att fatta egna beslut då de har ett eget regelverk och inte behöver förhålla sig till EU.
I Sverige får vi stöd för att hålla vallen öppen, men inte något stöd för produktion. Ändå är mjölkproduktion själva upprinnelsen till att det överhuvudtaget finns fäbodar i Sverige. Av försörjningsskäl flyttade man upp djuren på skogen, man flyttade också upp sig själv för att kunna ta hand om djuren och mjölken. Därav kom att man behövde hus att bo i och lokaler för ystning. Man behövde lador för hö, fähus och gärdesgårdar för att stänga ute djuren. Steg för steg byggde man upp det vi idag kallar fäbod. Men allt började med mjölk.

Hällpetters Maria Bergström, artikel inför i tidningen Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk nr 2 2022

Panoramavegen, Vestre Slide, Norge

Studietur for å se på svensk fäbodkultur

I samband med fäbodriksdagen i september kom våra norska kollegor till Sverige, vi bjöd dem på en rundtur till fäbodar längs Vasaloppspåret och lite till. Här kan ni läsa om deras intryck och reflektioner.

Fredag 23 september møttes Siv Beate Eggen og Hege Hovd i Brekken, vi krysset grensa og kjørte sammen sørover i noen timer gjennom svenske skoger. På veien passerte vi mange skilt med «bod», «fäbod» og «vall» – spor etter tidligere tiders fäboder. De fysiske sporene er stort sett borte, nå er det nærmest ødemark – ingen bebyggelse, ingen bensinstasjoner eller ladestasjoner, og nesten ingen biler eller folk. Samtidig kjørte Linda Ramberg sørover på den norske siden av grensen – det er ganske «grisgrendt» der også, men likevel stor forskjell sammenlignet med tilsvarende område i Sverige.

Dalarnas län, Malung-Sälens kommun
Vi møtte våre svenske venner i Transtrand og fortsatte enda litt sørover til en grillhytte der vi fikk lunsj. Vi grillet Olles egne chorizo-pølser og fikk smake lokalt tynnbrød (et tykt flatbrød) sammen med lokalt setersmør, ferskost og myssmør. Bålkaffe og fersk melk!
Besøkene på turen var lagt opp i forhold til hvem som ”holder ut” lengst og fortsatt var på fäbodene i slutten av september.

Besøk hos Doris på Norra Fenningberget
Første besøk var en veldig god representant i så måte. Familien forteller henne at hun bør gi seg, men hun holder ut!
Førsteinntrykket vi fikk var hennes to velfødde hunder som entusiastisk tok imot oss. Her fikk vi et fantastisk møte med 80 årige Doris Nilsson som fortalte om livet på fäbodvallen, hvor hun driver for seg sjøl. Vi fikk også høre litt av den særegne dialekten for området, og se og høre om ystingen som ble gjort – selv om vi ikke forsto alt som ble sagt på den uvanlige dialekten.
Doris har 35 geiter og har drevet siden 1956. Hun driver på «gammelmåten» med håndmelking. Imponerende!  Hun har en lang sesong og er på setra fra mai til september. Har ikke strøm, og får varmt vann via en vedfyrt vanntank.
Hun bor i Sälen om vinteren hvor hun leier fjøs 7 km hjemmefra. Det faktum kan jo bidra til at det er «enklere» å ha dyra hos seg på setra.

Hos Högster Doris på Fenningberget                             Ove och Yvonne på Kättboåsen.                                   Paula Daabach, Hede

Kättboåsen
Deretter var det en times kjøring til neste besøk – hos Yvonne Smedberg og Owe Lindgren. Fäboden er fra 1600 tallet, en værbitt, brun/grå tømmerstue. Yvonne har bodd på fäboden i 42 år, og bor her nesten året rundt. Her har hun oppfostret fem barn. De flytter ned til den sødre fäboden (med strøm) de kaldeste månedene. Hun tok over etter sin farmor, men det var noen års pause i mellomtiden. Hun driver fortsatt på gammelmåten. Hun har flere barnebarn som liker å være der på besøk, og vi traff to av jentene på 6 og 9 år.

Et poeng for dem er at de stort sett skal være selvforsynt. De handler på butikk kanskje tio ganger per år. All mat lages over åpen varme. De har et eget, lite meieri hvor det har vært kjernet smør i generasjoner.
De har fire fjellkyr, mange kaniner, høner og hest. De dyrker svedjerug og maler eget mel. Kjøkkenhagen var veldig frodig, og de som ville fikk med seg potetløk for å teste ut i egen hage (løk som vokser som potet). Yvonne syr mye på sommeren, når det er godt lys, og det går i gjenbruk av stoffer og klær.
De tar imot mange besøkende på sommeren. De tar ikke betalt for inngang, kun for servering. Folk kan spise så mye de vil for 100 kr, noe som høres alt for billig ut. De kan nok godt doble beløpet!

Lørdag morgen møtte vi opp i Älvdalen, og der ble den norske delegasjonen supplert med Inga og Øystein Aasen, sammen med deres tre sønner Esten, Isak og Sigurd. Hele helga var viet Fäbodriksdagen med tilhørende fäbodbesøk på Hedbodarna og Brindberg og med en flott Vallmusikkonsert med kulokk og bukkehorn som avslutning, før vi (Siv og Hege) dro videre nordover til Härjedalen sammen med Olle, Maria, Ingela og Lars.

Härjedalen
Mandag dro vi først til familien Daabach i Hede der vi møtte far Erik og datter Paula. De har en omfattende kjøttproduksjon som er koblet til skogsbeite og deres fäbodvall. De har rundt 100 hereford-dyr. De går på skogsbeite store deler av året, men er hjemme på gården og får rundball vinterstid. Hereford er kjent sitt rolige, vennlige lynne, og det fikk vi se med egne øyne da vi dro ut i skogen på leting etter dyra. De har GPS-sender på noen av dem, og Paula er ute i skogen omtrent hver dag og sjekker alle dyra. De går på store områder, så det blir noen timers kjøring og vandring hver dag. Dyrene hadde veldig godt hold, noe som var overraskende for oss, i og med at beitet virket veldig skrint. Paula fortalte at nå på høsten spiser de en del ferskt løv. For oss så det ut til å være mye lyng og lite gras på beitet.

Studieturen ble avsluttet hos Marika Kaspergård på Nysätern ved foten av Sonfjället, som vi dessverre ikke fikk sett pga skyer og regn. Det var veldig inspirerende å høre om hennes mange planer for å utvikle fäboden/fjellgården, og vi fikk servert en utrolig god treretters hjemmelaget lunsj!

Forskjellene mellom norsk og svensk seterbruk
Underveis har vi fått en større forståelse av forskjellene mellom norsk og svensk seterbruk. De fleste svenske fäboder ligger i skogen, mens setrene i Norge ligger på fjellet. I Sverige er fokuset på kultur og kulturlandskap og det finnes gode støtteordninger til beitedyr uten krav til melkeproduksjon, mens virkemidlene i Norge er knyttet til landbruk og melkeproduksjon, og melka hentes ofte av melkebil. De norske virkemidlene er innrettet for å styrke seterdrifta til ei bærekraftig næring, med rom for utvikling og verdiskaping. Også i Norge bidrar setring til tilleggsverdier knyttet til miljø, kulturlandskap og kulturarv, men det er matproduksjonen med bruk av utmark som ligger i bunnen.

I definisjonen av seterdrift i Norge må det være melkeproduksjon. I Norge har vi mange typer setre, fra rene produksjonssetre der all melka hentes, til museumssetre, besøkssetre og setre der all melk videreforedles. De setrene vi besøkte i Sverige vil nok vi betegne som museumssetre – drift på gammelmåten, ofte t.o.m. med håndmelking. I Sverige er seterdrifta oftere knyttet til eget bruk og selvhushold. I og med at de får tilskudd per dyr og melka ikke blir hentet, er det veldig mange som har fjellku (tilsvarende Rørosku/sidet trønder) som har lavere melkeproduksjon.

Vi vil si tusen takk til alle som tok så godt imot oss og en ekstra takk til FSF for organiseringen og samværet!

Tekst og bilder: Siv Beate Eggen, Hege Hovd og Linda Ramberg

Den svensk-norska delegationen: Ingela Kåreskog, Olle Berglund, Siv Beate Eggen, Hällpetters Maria Bergström, Hege Hovd och Perjos Lars Halvarsson
Foto Marika Kaspergård