Kulning och vallmusik

Jennie siktar på att doktorera om kulning

Vägen har gått över både opera, punk, gospel och rock. Nu är Jennie tillbaka i barndomens fäbodlandskap och forskar om kulning.

Jennie Tiderman är musikantikvarie på Dalarnas museum och går samtidigt en forskarutbildning på Musikhögskolan vid Örebro Universitet.

– Min forskning handlar om kulning. Det finns förstås en mängd olika perspektiv på detta och mitt handlar om upplevelser av att kula. I mina tidigare studier kring vallmusik har det visat sig att många som kular upplever känslomässiga sensationer i kroppen. Det kan yttra sig som gåshud, svettningar, pulsökning, tårar och andra gester. De blir berörda på många olika plan och det ger känslor av att vara glad, avslappnad och stark. Det kan även vara känslor av stolthet och respekt kopplat till både vårt gemensamma kulturarv och personliga minnen. Utifrån detta studerar jag nu vad det är som händer när dessa känslor upplevs. Hur känns det i kroppen och i rösten? Vad är det som ligger bakom dessa känslomässiga sensationer? Och varför kular man överhuvudtaget? Korna kommer ju oftast hem ändå.

För att svara på dessa frågor har hon gett sig ut i fält för att träffa både fäbodbrukare och personer som använder kulning som ett sceniskt uttryck.

– Jag spenderar flera dagar med dem och det är inte bara att knäppa bilder och prata. Jag deltar i arbetet, kärnar smör, mjölkar, ystar ost och går vall. Under barndomen tillbringade jag mycket tid på Storviks fäbod då familjen hade en stuga i närheten. Nu är jag tillbaka i den världen.

Vägen hit
Sång och musik har alltid varit viktigt för Jennie men det har tagit sig olika uttryck.
– I fjortonårsåldern började jag med opera efter att ha hört Birgit Nilsson sjunga i radion. Jag tyckte det var så coolt att hon kunde överrösta en hel orkester, så jag började ta lektioner i klassisk sång. Sedan började jag med gospel och spelade trummor i ett punkband.

Det var först efter att hon flyttat till Falun för att studera musikdidaktik som hon började intressera sig för folkmusik.
– Man blir snabbt introducerad i folkmusiken när man bor här. Efter min kandidatexamen fick jag jobb på Dalarnas Museum som musikantikvarie. Jag märkte att ljudarkiven främst innehöll folkmusik i olika former och jag lyssnade igenom allt. Det var speciellt en intervju med Karin Saros från Sollerön som berörde mig mycket. Hon började som fäbodpiga vid tolvårsåldern och skrev brev till sin syster. Brev som hon sedan läste in när hon var över 80 år. ”Vi var födda till arbete och ansvar” skrev hon.

Milstople
Orden från Karin grep tag i Jennie.
-Det väckte något inom mig. Jag kände en enorm respekt för fäbodkvinnornas arbete. Kvinnor är negligerade i historieskrivningen, men som etnolog till skillnad från en historiker, kan man syssla mycket med mikrohistoria, livsberättelser. Karin fick mig att vilja följa fäbodkvinnornas spår i landskapet och musikhistorien. Jag visste att det var det här jag skulle hålla på med, min ”mission in life”. Jag kände att jag är en del i deras historia och det var som ett uppvaknade.

Jennies forskningsresultat kommer att presenteras i en doktorsavhandling. Då hon doktorerar på halvtid, kommer avhandlingen att läggas fram senast 2027.
-Jag är så glad att jag har tid på mig så jag får gräva djupt ute på det mest inspirerande fält man kan tänka sig – Sveriges fäbodar och vallskogar.

Jennie Tiderman, Foto Elin Heffler

Säckpipan som vallinstrument

”Lördag kväll, maj 1865.
Längs en tät och brokig stig nedför berget vid Forsbodarna nära kanten av Flogsjön traskar ett sällsamt par fram i försommarkvällen. Solen står högt på himlen och skogens åter blommande härlighet sprider en magisk doft omkring sig. Mannen och kvinnan är inte festklädda, trots att det är lördag. ”Ingen får tro att vi har det gott ställt” brukade mannen alltid säga. Kvinnan bär på en korg som än så länge är tom men som snart väntas fyllas med nödvändiga läckerheter såsom fläsk, strömming och nymalet mjöl så fort de kommit fram till byn. Förra veckan hade de vandrat de närmare fyra milen från Björkberget i Siljansnäs till sitt sommaruppehälle i Forsbodarna. Den årliga promenaden var alltid besvärande både för paret och för djuren – hjorden med getter och den enda kon. Men resan var alltid mödan värd.

Mannen såg besynnerlig ut. Med sina gamla kläder och det djupa ärret som gick över pannan och ansiktet och med sitt egendomliga instrument under armen kunde man inte tro att han var annat än en trollkarl. Det var precis så han ville få det att se ut. Nedstigna från berget blev deras närvaro känd. Mannen och kvinnan hörde ljud från buskagen som omgav dem. Det var byns barn som hade fått nys om att paret hade återvänt för sommaren. ”Där är han” sade något av barnen. ”Björndräparen”. Han som dödat över hundra björnar med bara händerna. ”Gå inte för nära, då trollar han bort dig, så som han gjorde med pojken som spottade i hans hatt”. Mannen log när han hörde att myterna om sig själv hade spridit sig till de yngre. I snart trettio år hade han försökt upprätthålla sitt rykte som en ursinnig trollkunnig finne, en skoningslös björndödare.

På något förunderligt sätt hade det mytomspunna ryktet gjort tillvaron lättare för honom och hustrun Stina. De var alltid välkomna vart än deras vandringar tog dem och människor behandlade dem för jämnan med respekt. Hans berättelser och påstådda trolldom gjorde också bönderna givmilda. De var skyldiga att förse dem med vissa förnödenheter, även om mängden och kvalitén kunde variera. Han var ju trots allt anställde som socknens officiella björndödare och de fick ofta en förmånlig utfodring. Förtrogen att ge sin publik vad de ville ha plockade han fram sitt instrument och började spela. Barnen kom närmare för att höra vad han spelade på sitt besynnerliga instrument. Som förhäxade gick barnen bakom paret den sista biten in till byn medan mannen, den legendariske Nergårds Lars, spelade på sin säckpipa.”
Så inleder Linus Fröbom sin skrift Dalasäckpipan, festens, högtidens och trolldomens instrument. Fröbom hade praktik på Dalarnas Museum i samband med sin masterutbildning i musikvetenskap och kom att intressera sig för den lokala säckpipan.

Berättelserna om Nergårs Lars, björndödaren från Nås finnmarker som blev känd som en trollkunnig kringvandrande säckpipespelare är kanske de mest omfattande som finns om någon av Västerdalarnas mytomspunna ”pössuspelmän”. Redan under hans livstid, 1813 – 1895, hade ryktet om honom nått legendstatus i flera delar av Dalarna. Han tillhörde en lång rad av prominenta spelmän som en gång i tiden formade Västerdalarnas säckpipekultur. Traditionen har länge varit bortglömd men idag har instrumentet fått ett uppsving och nytillverkade säckpipor av västerdalsmodell spelas på runt om i världen.

Fröbom nämner i sin artikel att säckpipan ofta användes inom fäbodbruket. I källor från 1800-talet nämns det bara i periferin men i äldre källor är säckpipan oftast omnämnd just som vallinstrument. En av de första att nämna säckpipespel i det svenska bondesamhället var biskop Olaus Magnus Gothus som år 1555 skriver om ”…herdarnas sed att före med sig till betesplatsen en tvåhornad pipa, på landets tungomål kallad seeckpipa”. Även otaliga kyrkmålningar från tidig medeltid föreställer ofta säckpipespelande herdar. Dock verkar säckpipans popularitet avtagit under slutet av senmedeltiden och så långt fram som på 1800-talet nämns den alltmer sällan. Vi kan ändå läsa om Flodas mest beryktade säckpipespelare, Oppigårds Lars, född 1830, som hade fäbodställe vid Skärklacken i Floda där han ”…spelade på säckpipa då han buffrade med korna och hade mycket getter…”.

Varför säckpipan försvann ur dokumentationen är svårt att säga menar Fröbom och skriver. ”Idag finns omkring tjugo upptecknade säckpipelåtar från Dalarna vilket knappt utgör en bråkdel i jämförelse med all fiolmusik som nedtecknades under samma tid. Detta påvisar att säckpipan troligtvis inte tycktes vara lika tilltalande som fiolen trots att den på sina håll var lika vanligt förekommande”. En annan teori är att säckpipan försvann som vallinstrument i takt med att vallning med tiden blev en kvinnodominerad syssla. Säckpipan, liksom fiolen, ansågs vara männens instrument.

Tips! Ladda ner Linus Fröboms skrift Dalasäckpipan, festens, högtidens och trolldomens instrument. LÄGG IN LÄNK